Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1850, sida 1

lått begripligt; någon vånta, och moralitet, hinder i vägen derför; ter, så får man icke glömma, 2 åggå någonsin kan byggas. Utan sjelfkånsla och jelfaktning nedsjunker menniskan, som becant år, i ett rent djuriskt ttllstånd, som förslåar hvarje moralisk kånsla och gör menniskan oemottaglig för ådlare intryck, hvarföre det också aldrig har lyckats eller skall lyckas någon moralpredikant att utråtta något hos en så beskaffad individ; men huru man kan fordra sjelfkånsla hos en menniskoklass, hvilken i allmånhet taladt, från vaggan till grafven måste tåla en behandling af sina medmenniskor, som vid många tillfållen icke estergifver lastdjurens, år en fråga, som vi måste öfverlemna åt herrar moralister att besvara. Den tanken: -Jag år en fri medborgare i en fri stat, — min röst gåller i samhållet lika mycket som den måktigastes— år deremot fullkomligt vål egnad att ingifva arbetaren aktning för sig sjelf; och har han först fått denna sjelfaktning, d. v. s. har han först fått ett rått begrepp om sitt vårde såsom menniska och statsborgare, då har han redan gjort ett jättesteg framåt till sann moralitet, som, i förening med andra medel, vel skall sporra honom att skrida långre och långre fram på dygdens och sedlighetens bana. Vill man derföre anföra arbetsklassens immoralitet som argument mot allmån röstrått, så år det, enligt vår tanka, det samma, som att undanhålla för dem ett af de verksammaste medlen att frigöra sig ifrån denna immoralitet. Blotta ågandet af röstrått, måste också blifva en hvass sporre till befordrande af allmån upplysning; ty då arbetaren inser, och erkånner vigten af den politiska myndighet som blifvit lagd i hans hånder, skall han också inse och känna nödvåndigheten af att utbilda sina sjålsförmögenheter för att värdigt kunna handhafva denna myndighet. Huru många exempel hafva vi ej ibland våra bönder på en kunskap och en själsutveckling, som man skulle anse nåstan omöjlig hos dem, särdeles på en tid då allmånna undervisningen ånnu stod på den miserablaste fot. Tanken på möjligheten för dem, att som representanter få deltaga i statens allmånna hvårf ingaf dem sjelfkånsla och sporrade deras ambition att genom förvårsvande af tillråcklige insigter vårdigt fylla sin plats. Hvarföre skulle man ej antaga, att den nu icke röstberåttigade arbetaren åfven skulle i sin mån söka upplysning, om han hade framför sig ett mål, hvars uppnående blefve för honom en ambitionssak. Man har verkligen ingen orsak tvifla derpå, ty icke kan man antaga att denna klass år oemottagligare för sålsbildning ån de öfriga, och om den ån i allmånhet nu står dem esatt den aldrig haft något statsborgerligt mål att arbeta för. Att dessa frukter af den allmånna rösträtten icke kunna mogna på dygnet år emedlertid och detta måtte vål ej heller helst om han tar i betraktande hura mycket åfven hos de öfriga klasserna ånnu återstår att Onska, oaktadt deras yttre lefnadsstållning, eller att — för att tala mera beståmdt — deras ekonomiska vilkor i allmånhet åro lika vål egnade att befordra själsutveckling som arbetsklassens, att lågga hvarföre också denna Ne sssssp!— den solidaste grund, hvarpå moralitet utan tvifIl