Det år ej så långe sedan Aftonposten satte sig till doms öfver Feuerbach och hans silosofi, på ett sådant sått, att allmånheten tvingades tro, att han antingen icke låsit eller icke begripit denne filosofs skrifter. Likvål var det icke för Aftonpostens redaktör precist en absolut omöjlighet att på sitt vis ega kånnedom om dessa skrifter, hvilkas kåcka bedåmmande ådrog honom en vålförtjent nåpst af det allmånna åtlöjet. Men hvad som för , Aftonposten år ahsolut omåjligt att kånna, år menniskans innersta hemliga tankar. Den honetta beskyllningen, att åtskilliga tidningar mer ån vål veta med sig att deras satser u göra grofva osanningar, men att de likvål i följd af Jesuitiska åsigter sky intet medel, ingen dikt för att vinna sina åndamäl, torde vål således vara för tjent af en strångare nåpst ån åtlöjets. Ty hvad innebår denna beskyllning, noga taget, annat ån en årekrånkande auklagelse mot dessa tidningar för det största moraliska förderf? Me: det finnes vissa hetlefrade personer, som ega en slags rått till undseende; bland dessas antal befinner sig redaktören af Aftonposten. Må han då, utan vidare antastning från vår sida, i ostörd ro njuta åran af sin inbillade clairvoyance i afseende på menniskohjertats dolda tankar. Vill man veta orsaken till en sådan inbillning, torde den böra sökas antingen i någon Aftonpostredaktörens dfvergång till den förr så afskydde studeranden Borgs vnya religion, enligt hvilken menniskan år Gud och följaktligen åfven eger hans allseende blick — eller i någon underbar verkan af manipulationer och tumningar å la BruceBey samt i kraften af det s. k. magnetiska fluidam — eller slutligen i någon liten inslytelse af ett annat, icke mindre kraftigt och undergörande, men mera appetissant och förledande sluidum. Vare hårmed huru som helst. Vi hafva med aftryckandet af Aftonpostens ofvanstående sjålsutgjutelse hast en likadan afsigt som de gamle fordom, når de läto berusade slafvar framstållas för barnen för att hos dessa väcka afsky för dryckenskapslasten. Vi återkomma efter denna digression till Aftonpostens påstående, att det hvilande förslaget skulle medföra ett mera gynsamt förhållande ån det nårvarande förhållandet år. Till ett slags bevis hårför anför Aftonposten ett -Sammandrag afröstlångden till Riksdagsmannavalet i Norrköping d. 29 Aug. 1850, enligt hvilket 90 borgare ega 1—11 röster eller tillsammans 24511, samt 286 borgare — röst eller tillsammans 851 38. Alltså inalles 316 borgare med 3313 röster. — Efter sammandragets slut såger Aftonposten: Håraf synes, att uti staden Norrköping borgare finnas med ånda till 11 hela röster, och att ett antal af 34 personer bland de röstegande, kan vid tillsättandet af riksdagsman, öfverväga 342. Efter det hvilande Representationsförslaget, skulle välja: Af Ridd. o. Adeln 10 personer med 653 röster. s Presteståndet 14 137: , Borgareständet 367 42913 Embets0. tjenstemän utom Presteståndet 38 Å 423 Andre personer 309 , 89nng , S:a 158 personer med 581 röster. Läsaren finner, att antalet våljande enligt det hvilande förslaget, är nära dubbelt, och att rösterna äro så fördelta, att åtminstone 2 å 300 personer måste erfordras för en absolut pluralitet. Nu hafva vi vål icke precist sagt, att, derest det hvilande förslaget antages, förhållandet skulle blifva på hvarje särskild flåck ofördelaktigare; men för att bevisa att vi för vår del mer ån vål vetat oss hafva talat sanning, når vi påstått det hvilande förslaget vara förkastligt, vilja vi nåmna, att vi senast den 4:e dennes (således dagen förr ån ofvananförda utgjutelse stod att låsa i Aftonposten) med tabeller och skål ådagalagt icke blott förslagets oantaglighet i allmånhet, utan åfven dess ofördelaktighet för Östergöthlands lån (inclusive Norrköping) sårskildt, enår enligt detta förslag endast 32 fyrarbstiga bland Norrköpingsborgrarna behöfva öfvergå till motsatta sidanför att vid tillsåttandet af riksdagsman öfvervåga 697 borgare. Enligt Aftonpostens beråkning behöfvas nu 34 borgare för att öfvervåga 342. Hvilketdera år att söredraga? — Att de våljandes antal, enligt Aftonpostens utsago, blir nåra dubbelt, år åtminstone icke fördelaktigt för folkets sanna frihet, så snart man måste antaga, att just dessa tillkomna, hvad ståderna i allmånhet betråffar, skola votera mot denna frihet. — ammo Cötheborgs Trädgårdsmästare-förenings Exposition 1. 12