Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1850, sida 1

— —2;h., ——— klass i detta hånseende har både flera och större svårigheter att bekåmpa ån de dfriga klasserna: likvål hvarken flera eller större ån att de ju skola besegras, sårdeles då deras emancipation, hvilket ganska såkert kan antagas, åfven kommer att influera vålgörande på deras materiella vålmåga. Till dessa anförda fördelar, som man kan antaga att allmånna rösträttens blotta ågande skall medföra uteslutande för arbetsklassen, kan ånnu fogas en, som kommer åfven de öfrige klasserna till godo. Den ovilja man nu, med eller utan grund fruktar, att arbetaren hyser mot sine lyckligare medborgare, och som icke kan vara annat ån obehaglig för desse, skulle beröfvas en af sina frodigaste råtter, så snart arbetaren stålldes på samma trappsteg som de. Den förnuftige och råttsinnade arbetaren missunnar nemligen icke sin lyckligare medborgare dess större andel af timliga egodelar, ty han inser likvål, att dessa i och för sig sjelfva icke utgöra någon absolut lycka, som att likhet i egendom och yttre vilkor år en omåjlighet; men han finner sin egen fattigdom odråglig, icke derföre att den nekar honom många af lifvets beqvåmligheter, som han kanske aldrig kånt, och följaktligen icke kan sakna, utan derföre att den ståmplar honom med förakt, att den beröfvar honom de våsendtligaste delarne af hans menskliga och borgerliga råttigheter. Gif derföre blott arbetaren dessa råttigheter tillbaka, gif honom eder aktning och J skolen erfara, att en båttre anda och ett båttre sinnelag mot eder skall våckas i hans sjål. Är det nu riktigt att vånta hår ofvan uppråknade fördelar, såsom omedelbara följder af den allmånna råstråtten, månne det icke då år likaså riktigt att af dessa fördelar, betraktade såsom medel, vånta vålsignelserika följder för de arbetande klasserna? Männe icke t. ex. upplysning och moralitet både i sig sjelfva åro verkliga fördelar och dessutom innehålla fröet till många andra? Ingen bör kunna bestrida detta; men skulle vi måjligen något misstagit oss håri, skulle vi gjort oss alltför öfverärifna förhoppningar på röstråtten för den lidande arbetsklassen, så hoppas vi dock, att vi genom vår undersökning åtminstone satt så mycket utom allt tvifvel, att röstråttigheten under alla omständigheter måste anses för ett godt; och då vi likaledes tro oss hafva bevisat arbetsklassens obestridliga rått till delaktighet i detta goda, så sluta vi denna afhandling, i det vi uttala vår oryggliga ölvertygelse om, att allmån röstrått så fort ske kan bör införas i vår författning, om denna i verkligheten skall blifva hvad den nu blott anses vara, nemligen ett palladium för sann folkfrihet och en garanti för råttvisa.