Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1850, sida 1

af de nu röstheråttigade), BB —— siuk af röstråtten kan vål dessutora aldrig zöras helt och hållet omöjliga, hvarken inom in eller annan klass, men med åndamålseniga valbeståmmelser bör det kunna låta sig I zöra, att något så når förekomma dem, sårleles når tid och erfarenhet visat lagstiftarne, under hvilka omståndigheter sådana missbruk mest plåga framtråda. Fruktan för missbruk kan ingenstådes tjena såsom någon giltig invåndning mot uppfyllandet af Förnuftets och råttvisans beståmda fordringar; ty allt godt kan missbrukas, och den regeln, att -missbruken icke upphåfva brukens, är likaså användbar på den allmånna röstråtten, som på hvarje annat godt. Vi tro dersöre beståmdt, att det måtte ligga något annat än arbetsklassens ringa bildning och moralitet till grund sör den fruktan man tydligen hyser får allmån rösträtt — ty, i parenthes sagt, skillnaden mellan arbetsklassens och en del af de nu röstberättigades sjålsbildning och sedlighet blifver nog svåra mikroskopisk, och vi halva en aning om, att hvad man mest af allt fruktar år — håmd! Man kan nemligen icke dölja för sig sjelf, att man i flera afseenden har handlat osörsvarligt mot arbetaren, och det är derföåre mycket naturligt, att man fruktar, att, då denne kommit i besittning af sina råttigheter som menniska och statsborgare, han då skulle begagna dessa till en råttvis vedergållning. Men, så naturlig denna fruktan ån år, så ogrundad tro vi dock i sanning att den skall befinnas vara. Om nemligen, arbetaren i sitt politiska myndighetstillstånd ån ville håmnas på sina obarmhertige förmyndare, så inse vi ej. på hvilket sått den skulle kunna göra det, eftersom förmyndarne framgent kunna anses honom ölverlågsna, om ån icke i krafter, åtminstone i insigter, hvarföre också hvarje tillämnadt öfvertag från hans sida, utan svårighet måtte kunna motarbetas och förebyggas. Arbetaren skall dessutom inse, att han aldrabåst srbetar för sina intressen derigenom, att han så mycket som möjligt skaffar sig sympathier hos de dfrige klasserna, och dessutom, att han har sig sjelf alt tacka för det ovårdiga förhållande, hvari han hittills stått till statens öfrige medborgare, emedan den, som vill nå ett mål, icke får stå stilla och vånta på att andra skola draga honom framåt; han skall erinra sig, att någon allvarlig stråfvan att blifva delaktig af statsborgerliga råttigheter först för kort tid sedan visat sig, och slutligen kan han vara förvissad om, att just emedan han anstrånger sig litet för att komma i besittning af dessa råttigheter, skall han vårdera dem så mycket högre, och icke — (som alltför många betrakta dem som en börda, i stållet för såsom rättigheter, — ett åskådningssått som, i förbigående sagt, vittnar om en dolskhet i själen och ett slafsinne, Som vanårar menniskan. Lugnade således srån all fruktan å den sidan, vilja vi prösva halten af ett par andra I invåndningar, hvilka, utom de redan afhandlade, uppstållas mot allmån röstrått. Dessa lyda sålunda: då arbetaren icke har fast egendom, anses hanjicke bunden vid sin fådernejord med så mycket intresse, att någon röstrått kan honom anförtros-; samt: den som skattar hågre till statens behofver, bör också vara beråttigad till högre politisk myndighet.