anledt de bedrösligaste krig. 2) Kongressen hyser den åsigt att den allmånna fredens vidmakthållande icke kan betryggas båttre, ån om regeringarne åt en kompromiss hånsbjuta de stridigheter, som kunna uppstå dem emellan. 3) Kongressen känner att hållandet af de stående hårarne, med hvilka regeringarne ömsesesidigt hofa hvarandra, betungar solken med nåstan odrågliga bördor och medför otaliga olyckor. Kongressen kan dersöre icke nog göra regeringarne uppmårksamme på nödvåndigheten af ett allmånt och samtidigt afvåpningssystem, för så vidt det låter sig genomföra med hånseende till hvarje stats inre lugn och såkerhet. 4) Kongressen sörklarar återigen för förkastliga alla statslån, som göras i utlandet, för att derigenom erhålla medel till ömsesidigt bekrigande. 5) Kongressen förklarar sig bestämdt för ickeinterveniionsprincipen och erkånner hvarje stats uteslutande rått att ordna sina angelågenheter. 6) Kongressen anhefaller alla vånner af freden att i deras olika låndar hånleda den ossentliga uppmårksamheten på det åndamälsenhiga i en kongress af deputerade frän de sårskilta staterna, hvilkens uppgift det skall vara att göra utkast till folkråttsliga statuter för de internationala förhållanderna. President Jaup talade, efter en kort bön till den gudomlige lagstiftaren, några inledande ord, och yttrade deri den förhoppning, att kulturens framskridande och den allmånna opinionens allt besegrande makt skulle skaffa fredens sak segern. Derefter upplåstes första resolutionen och förhandlingarne togo sin början. Bland de talare, som upptrådde och yttrade sig om denna resolution, bemårktes i synnerhet hprestmannen Burnett från London, prestmannen Garnett (en neger) från Newy rk. båda på engelska, och hrr Cormenin och Girardin på franska. Lisliga bilallsyttringar helsade talarne och söljde deras föredrag. I synnerhet gjorde Burnetts humoristiska anförande mycken effekt och åfven Cormenins tal, i hvilket förordades en innerlig vånskap emellan Tyskland och Frankrike. Första resolutionen blef antagen genom handuppråckning, hvarefter söljde ett uppehåll i förhandlingarne, under hvilket förfriskningar intogos. Når mötet på eftermiddagen blifvit öppnodt uppläte presidenten andra resolutionen. Först upptrådde nu Vi-chers från Brussel och hånvisade deruppå att konungariket Belgien företrådesvis blifvit grundadt genom sådana kompromissdomar, hvarom det var fråga i den förhandlade resolutionen. Han slutade sitt föredrag med följande ord: Åtta år, 306 protokoller, tvenne fredsfördrag, och konungari ket blef en sjelfståndig stat. Tvenne år öednare skakade en storm hela Europa, Belgien allena, detta genom kompromisser grundade rike, förblef lugnt.Honom följde geheimerrådet Bekk från Darmstadt, sedan Emil Girardin, som föreslog, att nationerne sjelfve, utan att bekymra sig om regeringarne måste vålja ombud till en sådan solkrätislig kompromissrått. Richard Co den utbad sig då ordet och sökte vederlågga Girardins argumenter. Han menade, att den saken måste förblifva dfverlemnad åt diplomaterne, som åndå kostade så mycket pengar; först då dessa icke ut; råttade någonting, finge man uppdraga det vårfvet åt nationalombud. För ölrigt genomförde han med eld och kraft iden att asgöra stridigheterna emellan folken genom kompromisser. Folken och deras representanter, i synnerhet i Amerika och England, hvarest det icke finnes blotta skenrepresentanter, skulle tvinga sina regeringar att vid stridigheter med andra nationer låta asgöra saken genom kompromissarier, i synnerhet når motståndaren var en svagare makt, ehvad denna antingen hette Grekland eller Portugal. Man skulle då icke få upplefva, att det utsåndes krigsskepp för att indrifva 6000 E. Såsom freds-idene ; — —— — — — — —