Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1850, sida 1

skådespel, och detta syntes mig nu vara uppfördt enkom för att fira min återkomst till hemmet. Jag befalte kusken köra dugtigt, och nårmade mig allt mera eldhafvet. Än syntes de otaliga slammorna stå stilla och orörliga som ljusen i en illuminerad stad; ån slungades de vildt om hvarandra, eller flågo högt i vådret, allt efter som vinden vånde och kastade sig. Tjocka purpurbebråmade rökhvirslar uppstego emot de mörkröda skyarne. Jag var nu kommen så nåra, att jag kunde se de slåckande, hvilka brådskande foro hit och dit framför elden: några uppskårande jordskorpan med spadar, som de med häftighet nedstötte i jungmarken, andra löpande med torfstycken på grepar för att dåmpa lågan och andra åter med slammande jungtappar i hånderna stucko i fullt lopp sjelfve eld i heden. Öånistrandet, brakandet, susandet och bullrandet fullåndade denna scens rysliga skönhet. Icke långt från elden upphann jag en vagn, som körde mycket långsamt och slutligen höll aldeles stilla. — Hvad håller ni efter? ropade min kusk. — Hvad vi hålla efter? svarades der; hafven ni lust, att köra genom helfvete, så kan ni ju köra förbi.