Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1850, sida 1

med oberoende och sjelfståndig existens), utan penningar och utan sedlighet hos de högre klasserna. Maktens centralisation fortfar under alla följande tider, och huru åfven regeringarne måtte omvexla, påskyndades blott derigenom den framåtskridande centralisationen. Oupphörligt rullade kulan i denna riktning. Så mycket godt den första franska revolution ån åstadkom, har den dock stadgat och fullkomnat denna riktning; Napoleon dref saken ånnu långre, och en af provisoriska regeringens ministrar, Ledru Rollin, förklarade i en adress, att Frankrike borde följa Paris exempel, hvilken stad han kallade medelpunkten och representanten för den franska dugligheten, insigten, verksamheten och fosterlandskårleken. Huru besynnerligt skulle icke en sådan förklaring från en engelsk minister, i afseende på London, klinga i en engelsmans öron, eller från någon af Förenta Staternas presidenter i hånsigt till Newyork, i en Nordamerikanares. Det år klart, att tillvaron af en centralisation utaf strångaste slaget, som, emedan den år förenad med tanken på frihet i motsatts till despotism, hvarken år motbjudande får eller misstånkt af folket, icke kan våcka annat ån tanken på jemlikhet — en vexelgång mellan herrska och beherrskas — och att jemlikhet i denna betydelse år en praktisk omåjlighet i en så vidstråckt stat som den franska. Vidare följer deraf, att, praktiskt taladt, jemlikhet i Frankrike alltid betyder den uteslutande herrskaremakten hos någon viss klass. Ouvriern soker nu att komma till denna makt, och bourgeoisien har nu blifvit ett namn för skymf och hat, liksom noblessen under förstå revolutionen. Fransk frihet sökes således hos regeringen, efter engelsk-amerikansk åsigt, på orått s älle, der den icke står att tråffa. En nödvändig följd af den franska äsigten år derföre, ätt man anser högsta graden af politisk bildning ligga i organisation, d. v. s. i statsmaktens största måjliga inblandning. Frågan, om en sådan inblandning år despotism eller frihet, löses endast genom svaret på hvem söm inblandar sig och till förmån för hvilken klass detta sker; från engelsk-amerikansk ståndpunkt skulle alltid en sådan inblandning få namn af ahsolutism eller aristokrati, och arbetarnes diktatoriska makt skulle af oss kallas arbetarearistokrati. (Förts.)