Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 2

utanför detsamma; ån kastande sig på en stol, ån i nåstan samma ögonblick springande upp igen, vridande sina hånder så förtvifladt, att man kunde höra singrarnes knakande i nåsta rum. Det var påtagligen hans stackars hustrus tillstånd, som försatte honom i en sådan ångslan, jemte ovissheten, antingen han skulle qvarlemna henne hår eller taga henne med. Det sista blef beslutadt, och då regementet var samladt, blef hon, insvept i sångklåder, lagd på en vagn, som långsamt körde förut, åtföljd af majoren och några ryttare. Då han tog afsked med oss, brusto de första tårar från hans Ögon; en tyst, krampaktig omfamning och en djup suck var hans hela farvål. Då Josefa bars ut till vagnen, råckte hon mig sin hand; jag kyste den tyst och gråtande. -— Sorgen hade gjort mig lika så stum som de kåra fremlingarne. En stund efter att de hade aflågsnat sig, satte hela regementet sig i marsch under utropen: -Adio! Adio! Espanja! Espanja! Napoleon caput! Francese caput! Adio gute Danece, adiolForts.) A AAAi Tål