C lOTKASLA 10TSIABECL, Ly J03d9dLSS II4184 101 ch illiberala beståmningar göra en revision ögst påträngande, — så sade Bore håromsikxola också genast begåra och med allvar yrns rätt, — så sade Aftonbladet i sin bekanp proklamation. Men nu tecknade vi oss nllag kommer att finnas som mera ömmar för S — — Eja åstadkomma ett fullkomligare erkånnande personlighetens rått. Låsaren inser utan Fårighet, huru uppriktiga Aftonpostens förra brespeglingar varit, samt huru mycken tillit ores och Aftonbladets granna förhoppningar h ståtliga löften förtjena. Det år egentligen påfundet af strecketh af elektorsinråttningen derinunder, som hrefaller Aftonposten vara så vålgörande Or folket. Vi återigen påstå, att detta. streck , hvad man kallar, ett fult streck, enår derenom just åsyftas de aristokratiska elemenrnas skarpa sårskiljande ifrån och fientliga ållande imot de demokratiska elementerna. Aftonposten förargas Öfver att man icke or på samfällighetens förmåga att utrota hvad ennes motsats, ståndsvåsendet, tillskapat, elr att de små valmånnens försumlighet och knöjdhet icke kan supponeras, sedan det ilande förslaget blifvit antaget. Kåra Afnpost, vi tro af alla krafter på samfålligheÄns stora förmåga i detta hånseende; men påstå åfven lika kraftigt, att ingen samlighet finnes eller ens år åsyftad i det hvitikeln: Till svenska folket., bevisat detta årt påstående, och våra bevis åro ånnu oveerlagda. Innan denna vederlåggning skett, torde et vara för tidigt får Aftonposten att tala samfållighetens undergörande förmåga. en om en verklig, en sann samfållighet i dast då — liknöjdhet och misströstan hos Kolket försvinna och med glådje, med djup vertygelse om valresultatets. vigt för samhållet kulle hvar och en afgifva sin röst. Och tror vål ftonposten, att en bonde då skulle vålja på bonde, eller en aristokrat på en aristokrat? ej! Det blefve då icke tal om stånd eller artier, om embetsmån eller adelsmån, utan den båste, den skickligaste, den som tillnnit sig sina medborgares förtroende. Ty et år genom sjelfva sakens natur gifvet, att lket skall vilja till ledare af sina största ngelågenheter utse de till beskaffenheten yperste som landet i hvarje tid har att erbju. Folket skall — om ej drifvet af annat, minstone af sitt eget intresse — göra detoh, allt mer och fullkomligare, ju klarare det ser sin stållning, sina verkliga råttigheter h sina behof såsom menniskor. Då uppår en sann aristokrati, en aristokrati i oras vålde! Är Afstonposten icke nöjd med ett sådant ålde? Eller vill han heldre att byråkrater h plutokrater skola herrska i förening? anske han antager, att ingenting godt, inenting ypperligt finnes utom i dessas leder? S. A. I sammanhang hårmed få vi underråtta Afynposten, att vi alldeles icke -blygasför t yrka, att folket skall ensamt ega valrått, stt ingen af -förmögenhetens,ingen af bildi ingensrepresentanter bör, såsom sådan, ega alrått. Det år endast och allenast folket, det nyndiga, vålfrejdade, sjelfståndiga folket, som kkall ega röst vid afgörandet af statens anklägenheter. Såsom medlem af detta folk, hen icke af annan orsak, år den -bildade,jen förmögneråstberåttigad och valbar. Jet år således den högsta oråttvisa, att han ger det minsta grand större politisk råttighet n hans öfriga medborgare. Har han gjort Tin förmögenket fruktbar för det allmänna, jar han låtit sin bildning tråda ur studerammaren för att upplysa och leda folket till set goda, då behöfver icke lagen tillerkånna sonom någon sårskild makt eller inflytelse; y han har redan en sådan. Och denna år örtjent; all annan är oförtjent. Detta år den anke, som vi i sjål och hjerta hysa, som i alltid hafva uttalat, och för hvilken vi alrig skola blygas. Vi hafva åfven yttrat år åsigt, hvarthån denna tankes utförande ets råtta betydelse — de Båstas, de Yppera ett fullkomligare erkännande af personlighell minnes Aftonpostens förmodan, att ingen olket och de små valmånnen: d. v. s. med dra ord, att åfven i den aflågsnaste framtid någon revision, om ån så -påtrångande-, och något yrkande, om ån så allvarligt, skall kunnde förslaget. Vi hafva i N:o 172 under alen komme till stånd, då skulle — men ens; vi skola rösta för förslaget, men vi