Ehttårtaå::ktactitÅåttkååa-AA — Reaktionen och framåtskridandet. II. Reaktionen fruktar statens eqna, Venstemän, men de misshagliges entledigande år lått. En disciplinarlag, ett ministerielt benndrag på srund af denna lag, eller på sin höjd sammantråde af en disciplinar-domstol — och saken år afgjord. Om en kapitalist skulle entlediga sina arbetare för deras politiska tånkesått, oaktadt han hade allt skål att vara belåten med deras arbete, så skulle detta anses både grymt och oklokt. Men dessa af honom entledigade arbetare kunna dock erhålla sysselsättning hos någon annan konkurrent i samma nåringsgren. Den i deras fack förvårfvade skickligheten år icke något förloradt kapital, entledigandet är ingen utstötning i hjelplöshet och elånde. Annorlunda år förhållandet med statens arbetare. Statens arbete år ett monopol. Den af staten afskedade embetsmannen finner ingen, som gifver honom arbete i samma fack, ånnu mindre kan han blifva en konkurrent med staten. Posten år ett monopol, skolan likaså. Den -för bristande patriotism afskedade post-tjenstemannen kan omöjligen finna en dylik sysselsättning. Den afskedade låraren kan visserligen grunda en privatskola, med vilkor att staten, hans priviligierade konkurrent, icke fråndömer honom all -vetenskaplig och sedlig kompetens-; och har han besegrat denna svårighet, så återstår för honom att konkurrera med den priviligerade statsskolan, som kan lemna Individen sin tjenst för båttre pris, emedan den betåcker sitt deficit af allmånna medel. För den afskedade embetsmannen år således i de flesta fall det kapital förloradt, som han dittills anvåndt på sin utbildning; det verksamhetsfålt, hvarpå han offrat sina krafter, stångdt, och der det ånnu möjligen kan stå honom öppet, möter honom statsmonopolet såsom en allt för måktig konkurrent; och så vida icke gynnande omståndigheter sammantråffa, år han prisgifven åt bekymmer och elånde. Genom misshaglige tjenstemåns afskedande kunnen J måhånda göra statsmachinen handterligare, men j skapen derigenom kapitalförlust, arbetslöshet och fattigdom. Och de utstötte, hvilka, om de ej blifvit afskedade, måhånda för alltid hemfallit åt reaktionen, bilda en makt, som afvinner reaktionen framåtskridandet; det år en skara modiga, bildade och oafhångiga kåmpar, hvilkas ifver stegras genom minnet af den förlust och de oråttvisor de lidit. Låtom oss pröfva ånnu ett vapen mot framåtskridandet: förvisningarne. Reaktionen fruktar de stora städerna. Vål må de också ingifva fruktan, dessa lifvets centralpunkter, dit allt det stora sammanströmmar, som nåringssliten och vetenskapen har att erbjuda, der hundra tusen krafter dagligen måtas och samverka, der individens blick blir klarare, hans verksamhet måktigare, der i de samlade nationella krafternas focus kulturlifvets yppigaste våxtlighet uppstår, verldsskakande ider och verldsbefriande krafter alstras. Hvilka vapen anvånder den då? Jo, det se vi uti Berlin, för att förskaffa sig lugn företager den sig det Sisyphus-arbetet, att utvisa de in— —