Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 2

Vid Bepresentationssrågan. V. Artikeln. Aftonpostens O. S. 4. — Aftonbladets ssannolikhetsberdknine. Aftonposten framkommer i N:o 193 med en artikel, som har till öfverskrift -Om försumliga Valmån, men hvilken artikel handlar åfven om diverse andra saker. Den har till underskrift O. S. A., hvilket antagligen skall betyda: om svar anhålles. Ehuru denna artikel år en smula konfys och besynnerlig, :vele vi derför likvål i största korthet besvara den. Aftonposten påstår till en början, att en farhåga i flera år spöåkat hos åtskilliga af de politici, som egentligen sysselsåtta sig med omsorger för det s. k. folkets båsta, hvarmed de, enligt Aftonposten, skulle mena folkets rått, att, i massa och utan några vilkor eller qvalifikationer, utöfva politiska rättigheter: den farhågan nämnligen, att solket icke bryr sig om, icke vill utöfva de politiska rättigheterna. — Der sinns i denna Åonpostens sats ö icke mer ån två osanningar. Den första år Aftonpostens antagande, att sådana för folkets båsta arbetande yolitici skulle finnas, hvilka påyrka folkets rått att i massa utan några qvalifikationer eller vilkor utöfva politiska råttigheter. Alla politiska författare — såvål tidningsskrifvare som andra skriftstållare — hafva talat om qvalifikationer och vilkor. De som utöfva medborgarråttigheter, skola vara myndiga, vålfrejdade och selsståndige mån. Har icke Aftonposten funnit några eller alla af dessa qvalisikationer och vilkor påyrkade af de osvannämnde politici? eller anser Aftonposten dessa qvalifikationer och vilkor vara af ingen förtjenst, ej vårda att nåmnas eller ihågkommas? — Den andra osanningen år Aftonpostens påstående, att meranämnde politici skulle hysa farhåga för att folket icke vill utöfva politiska råttigheter. Om vi — såsom såkrast och råttast torde vara — lemna åsido alla outtalade farhågor och endast fåsta oss vid dem, som blifvit anförtrodda åt papperet, så lår det blifva svårt för Aftonposten att uppgifva någon skrift, brochyr eller annan afhandling, deri en sådan farhåga yttras. Visserligen hafva vi och många med oss uttryckt den öfvertygelsen, att de af allmogen och de fattigare handtverkare, som, enligt det hvilande förslaget, blifvit hugnade med en 16:dels eller en 8:dels röst o. s. v., skola af blygsel eller harm öfver att vara fjemnförelsevis så tillbakasatta, eller af misströstan att med sitt lilla röstbråk kunna utråtta någonting, hålla sig hemma från valförråttningar, sårdeles som man betagit dem utvågen att medelst fullmakter afgifva sina röster, och att de sålunda såtta sig öfver att begagna den lilla röstråttighet, som man kastat till dem icke annor-: lunda ån en njugg allmosa, fallen från bildningens och de rikes bord. Man bår icke finna underligt, att hvarje individ af dessa fattigare och i politiskt hånseende vanlottade samhållsmedlemmar kånner sig genomtrångd af sådana förödmjukande, harmfulla eller tröstlösa kånslor; ej eller bör det förefalla besynnerligt, om dessa individer rygga tillbaka för svårigheten att t. e. hopsamla sextiofyra egare af en 16:dels röst för hvarje gång, då en man med fyra hela råster nårmar sig valurnan. Men gif åt dessa verkliga och lika fördelade politiska råttigheter, så får man se, om de icke skola vilja och förstå att begagna. dem. Derefter kommer Aftonposten till det hvilande representationsförslaget, om hvilket han deklamerar, att det sär långre i ömhet för solket, för de små valmännen, ån någon val