Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 1

AT Å2Zttt: åt:Ääöh;oaÄsää-:tt::t igen i tjenst. Yttre kanten af skogen var i ett ögonblick i vårt våld, öfverallt såg man tåta dammoln af framryckande Danskar, och fienden blef med gevårsoch kanoneld jagad genom almskogen Poppholtz, och de andra kringliggande skogarne. Sårade inbragtes, slera så uppeldade af kampen, att de knappt brydde sig om sina sär. Vära förposter besatte strånderna af Helligbak, hufvudstyrkan ryckte från landsvågen in på sålten och i skogslyckorna vid sidan af densamma, hvarest den lågrade sig och begynte att framtaga fåltkettlarne och laga allt i ordning till middagsspisning; man antog dagens arbete vara nåra på slutadt. Men general Willisen höll med sin stab på en åttehög, öster om vågen på Idsted hed, hvarifrån han hade öfversigt öfver det hela, och då han såg Danskarne utveckla sig såder om Poppholtz, beordrade han fram sitt avantgarde under öfverste Gerhard för att utröna, om det låg i vår plan att får allvar gå honom på lifvet. Plötsligen gick Gerhard öfver till angrepp, och våra förposter kastades öfver Helligbek. Allt fler och fler trupper från begge sidorna blandade sig i striden. Adjutanter språngde fram och tillbaka, signalhorn, trumpeter och trummor låto höra sig, infanteriet sköt bakom håckar och tråd eller gjorde bajonettansall. Kanonerna började att spela, och tåta rökmoln insvepte skogarne, som nu voro förvandlade till en blodig valplats. Under kampen hade 4:de förstärkningsbataljonen blifvit trångd tillbaka, och stötte vid retråtten på en af de bekanta seelåndska bataljonerna. -Hör på-, sade Seeländarne, -att J mästen vånda fienden ryggen kommer sig deraf, att J icke rigtigt förstån er på att ropa hurra. Ett kraftigt hurra år godt och lika så mycket vårdt som en hel salva-. Bataljonen lade detta råd på hjertat, och nåsta dag bevingade dess hurra ett af de måst afgörande angrepp under hela slaget. Kampen böljade fram och tillbaka; efter ett par timmars strid var imellertid fiendens kraft bruten inemot aftonen och Helligheks strånder voro åter besatte af Danskarne. Men striden hade kostat mycket blod. En del Danskar hade fallit, emellan 300 och 400 sårats, och ibland dessa major Harbou, som fick sin arm krossad, då han förde sin bataljon. Den långa raden vagnar, hvilka med sårade körde till Flensburg, afbråts icke så sällan af marscherande flockar; det var Öfver 100 fångna insurgenter, som eskorterades bort från valplatsen. Detta var kampen i centern den 24 Juli, ett blodigt förspel, uppfördt i en på minnen rik nejd, i Poppholz vid Helligbek, hvarest konung Harald, af kejsar Otto tvingad att antaga kristna låran, blef döpt af biskop Popo. Tvenne fullt utrustade stridshårar hade till största delen stått som åskådare vid detta fårspel, snart skulle de spela med i det vilda dramat. Drabbningen vid Ober-StolkSolen hade den 25 Juli gått upp öfver det allaredan begynta slaget med en blodröd prakt, som kom hela halfva himlaklotet ända upp till renith att glöda; kort efteråt begynte det att regna. Den kommenderande generalens stab