Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 1

——pg.— — ä— ——————c—— knifvar, så mäste den snart försvinna och aflösas af tillit och förtroende. Jag måste taga del i deras lekar och dansar; de lårde mig att rida och styra deras eljest oregerliga hingstar med spanskt tilltal. De lårde mig sitt fåderneslands sånger, och kadetten gaf mig undervisning i guitarrspelning, hvari han var en fullkomlig måstare. Aldrig glömmer jag dessa sköna, fröjdefulla dagar! Maken till dem fann jag hvarken förr eller sednare. Hvilket djupt — ehuru mildt — vemod betog mig. når den lille Josef med en röst, som båfvade af innerlig kånsla, sjöng en eldig kärlekssång eller en romans om naturens skönhet i Valencias dalar. Hans hufvud lutade sig emot den åldre broderns, majorens, bröst; hans ögon voro vånda emot himlen, medan fingrarne, liksom mekaniskt, honom sjelf omedvetet, lekte med strångarne. Det var uppenbart, att begge bröderna ledo af hemsjuka: de blefvo dag efter dag mera tysta och tungsinta. Nåstan alltid voro de tillsammans, och ofta, når jag plötsligen öfverraskade dem, låg Josef gråtande i majorens armar. Jag smög mig då ut till Pedro och Sanches, och galopperade med dem omkring i marken och på heden. En dag ankommo bref från Spanien med underråttelse om fransmånnens första vålds