Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 1

ker hade jag funnit åtskilliga spanska, hvaribland åfven den berömde riddarens af la Mancha lefverne och bedrifter. Vid första ryktet om spanska truppernas inmarsch hår i landet, lade jag mig af alla krafter på att studera deras språk, hvilket föll sig så mycket låttare för mig, som jag var temmeligen hemma i franskan, och vari besittning af ett franskt-spanskt lextkon med vidfogad prononciation. Jag hade icke vål framsagt min spanska helsning, innan kadetten bleknade — jag tror af glådje — och tårar tillrade ned för kinden; men majoren omfamnade mig, och bestormade mig med en stråm af ord, hvilka flådade så hastigt, att jag icke fattade hålften af dem. Förbryllad bad jag stammande, att han skulle tala något långsammare. — Med glådje, ropade han; min såte gosse lille! vi skola nog förstå hvarandra! Innan åtta dagar skall du bli en fullkomlig spanjor! Bekantskapen var nu gjord, eller råttare: en innerlig vånskap var stiftad emellan den danska gossen och de spanska krigarne. Jag var deras gunstling, och kunde nåstan aldrig vara ifrån dem. Når officerarne sluppo mig, togo ryttarne fatt på mig, slogo en krets kring mig och gåfvo sin glådje och förvåning luft i de mest enthusiastiska utrop. Hade jag tillförne nårt en hemlig fruktan får dolkar och