Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1850, sida 1

— Vid Allah!... jag kånner ej den otrogne hunden. ... , — Och ni såg ej heller hvarthån han tog vågen ? — Dit in i lilla rummet! ... Jag skyndade dit, — men — dominons och turkens list hade lyckats. . . . Hår tråffade jag major W. och hans sållskap. ... Det var omöjligt att slippa derifrån, ty majoren var envis, och snart sagdt qvarhöll mig med våld. Denna gång lyssnade jag mindre gerna till den pratsjuka gubbens beråttelser af anledningar, dem låsareu lått kan gissa. Jag måI ste emellertid finna mig i mitt åde och stanna ... likvål gjorde jag det med föresats att vid första lågliga tillfålle smyga mig derifrån. Emellertid hade Hilda i ett ågonblick, då hon trodde sig ej vara observerad af sin förföljare, smugit sig ur salongen och tagit sin tillflykt till ett inre rum, som stod alldeles öde, i hopp om att der undgå hans envisa blickar. Förgåfves!... den svarta dominon var i hennes spår, och han tog nu sin plats i samma soffa, hvari hon nedsatt sig. . . . Han var stum som grafven... åfven Hilda teg, men hennes hjerta klappade oroligt. Omsider bröt dominon tystnaden . ... — Vackra mask! — talade han med dof röst — eder ungdom och eder skönhet får