Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1850, sida 1

nestine, som ånda hittills stått med nedböjdt hufvud, råtade upp sig och sade med lugn stolthet: — Hvad fruktar du, min dotter? Tror du, att amiral de Rostang mördar en vårnlös qvinna? Amiralen spratt till. Ernestine skiljde beslutsamt Gabrielle ifrån sig, tog ett steg mot amiralen och såg honom i ansigtet: — Hår år Jag, monsieur, — sade hon. — På knå! — upprepade amiralen med en röst, som qväsdes af raseri. — Nej, jag står upprått! — svarade Ernestine med ådelhet; — ty man knåböjer endast för att anropa om barmhertighet, men jag hvarken hoppas eller önskar den! Om ni finge se mig för era fötter, monsieur, skulle ni kanske draga er till minnes allt, hvad jag lidit före och efter mitt brott! Ert ådelmod skulle derigenom kunna uppröras: men jag vill icke öfverrumpla detta ädelmod. Lika litet skall jag söka framstålla ett rättfärdigande eller en bön, monsieur. Hår står jag till ert förfogande; håmna er! Under uttalandet af dessa ord steg hon fram mot amiralen, hvilken ofrivilligt drog sig tillbaka; han tycktes först tveka, sedan kastade han håftigt bort sitt vapen och ropade, i det han knöt hånderna i raseri: