Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1850, sida 1

AAAAAAA Aiiiiiiiii såsom i mänga andra fall, torde sanningen derför ligga midt emellan tvenne ytterligheter. Den samhållsstållning, som båst skulle befordra en menniskas högre utveckling, skulle, tror jag, derföre kunna bestämmas sälunda: llfölle och förbindelse att med sitt arbete förrärfva en måtllig bergning och ett personligt oberoende. Detta anser jag, vara det mål, hvilket alla böra hafva för ögonen, som arbeta för sina mera vanlottade bröders råddning och vålfård. Det år saknaden af tillfålle till en måttlig bergning, då man redligt arbetat, saknaden af oberoende undan personligt godtycke, som, enligt min tanke, utgör grunden till proletariatet, hvars kråftsår griper omkring sig i alla samhållen af Europa. Men huru skall detta onda upphåfvas, huru skall det önskade målet uppnås? Tillåten mig åfven hår en anmårkning i förbigående! Mången, som med bedröfvadt hjerta ser det nårvarande onda, anser dess orsak ligga uti den nyare tidens id6er, i dess frihetsbegår och frihetsåflan, som åsyfta upplåsning af alla band, af alla förbindelser, och och mer ån ett ådelt sinne tånker sig med vemodsfull saknad tillbaka till de tider, då banden mellan husbonde och tjenare icke blott voro ekonomiska, kontraherade förbindelser, utan förtroendets och tillgifvenhetens högre band. Jag vill mot dem som så tånka och tala, blott genmåla, att det icke år tjenaren, som slitit dessa högre band; det år icke tjenaren som uttrådt ur, skiljdt sig ifrån husbondens familj, — han bar blifvit utstött derifrån. Den finare -bildningen kan ej långre fördraga arbetarens klumpiga manår och grofva vanor; de dyrbara rummen passa icke långre för hans trasiga, smutsiga gestalt, — och derföre år han derifrån förvisad. Men det år icke blott hos den mågtigare, förnåmare herremannaklassen, som detta skett. Äfven borgaren, som för kort tid sedan hade gesållen och lårlingen i sin kost, vid sitt bord, har skiljt sig ifrån det oangenåma sållskapet och umgänget. Borgarfrun har blifvit, åfven hon, alltför förnåm, att kunna sköta sitt hushåll på gammalt sått derföre får lårlingen sin kostpenning, för att på krogen köpa sin matbit eller — sitt rus. Långst har det gamla, patriarkaliska förhållandet fortvarat hos vårt bondestånd. Der utgör ånnu tjenaren en medlem af familjen, deltager i dess umgånge dess mödor och dess fröjder — men åsven hår börja andra vanor göra sig gållande. Äfven den sörmögnare bonden har af höge herrars föredömen lårt sig att det icke år god ton, att så umgås med sin fattige tjenare, och han har derföre skiljt honom ifrån sitt bord. Detta, M. H., år icke den nya tidens skuld; det år en djup oråttvisa att anklaga den derför! Men, frågar man, skall ej det gamla förhållandet ånnu en gång kunna återinföras? I Skola ej de lossnade banden kunna återknytas? Hårtill måste jag svara: jag tror ej derpå. Undantagsvis kunna måhånda några ådla menniskor göra försök med att återföra de gamla, patriarkaliska sederna, men sådana försök blifva blott undantag. Det år åfven ett annat skål hårför. Hela mensklighetens historia visar, att lifvet oupphörligt utvecklar sig i nya former och att en form, utur hvilken det en gång vikit, aldrig mer kan våckas