Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1850, sida 1

en ihålig röst, i det han tycktes tala med sig sjelf: — Jag hörde det tydligt! ... hennes bror! ... jag år bedragen ... och hon trodde, att det kunde ske ostraffadt! — Ack! min mor, kom! — ropade Gabrielle, som, återkommen till sig sjelf, ville fåra baronessan bort med sig. — Hon skall icke gå ut hårifrån! — afbröt amiralen, hvars röst hade blifvit förfårande. De båda qvinnorna ryste. Den gamla sjömannen gick fram med tunga, men fasta steg, och stångde vågen för dem. — Hvad åmnar ni göra? — frågade den unga flickan, öfvervåldigad af hans blick. — Jag åmnar straffa en elåndig varelse för den vanåra, hvilken hon förledt mig att under femton år prisa såsom en sållhet, — svarade baronen; — hon skall aflågga råkenskap för det namn, som jag gifvit henne att bevara; jag vill håmna min krånkta heder. Och spånnande upp hanen på en pistol, som han hittills hållit gömd, gick han fram till baronessan och ropade: — På knå, madame! Med en rörelse, hastigare ån tanken, kastade sig Gabrielle framför sin mor; men Er