Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1850, sida 1

han, att kärleken måktar afskåra klorna på ett lejon; nu såg han för första gången, att den kan omskapa en notarie till ett lejon. Under sin promenad frågade Bouvard honom om råd, angående hvad han borde göra, men enligt personers vana, som beherrskas af häftiga rörelser, lemnade han honom icke tid att gifva sådana. Sjelf vederlade han sina tvifvel och svarade på sina egna frågor. Efter flera öfvergifna och återtagna projekter, återkom han till det att skrifva till Gabrielle och till baronen. Ur stånd att taga notariens frieri på den allvarsamma sidan, lofvade sig Marcel ett sårdeles nöje, af hans kånda tåpighet. Deri fann han dessutom ett medel att håmnas på Gabrielles förbehållsamhet och tvinga henne till bekånnelse. Långt ifrån att afråda Bouvard från sin afsigt att skrifva bref, Sstårkte han honom deri, och gick bort för att låta honom för skrifningen draga fördel af sin lifvade ståmning. Notarien följde rådet och libellerade två bref med samma låtthet, som han skulle ha visat vid uppsättningen af en laggiltig handling. Man såger, att de fulaste hafva sin jour de beaute; de enfaldiga hafva likaså sin jour diesprit. Buskar, som vanligen tyckas sakna