Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1850, sida 1

I I I I I Grammatiken år språklära, språket år tankarnas uttryck, och tankarna uttryckas genom satser: grammatiken år således i verkligheten ingenting annat ån satslåra. Gram-— matikens uppgift består alltså deruti, att den skall utgå från satsen i dess enklaste och ursprungligaste form och uppvisa, huru denna satsens urform småningom har i natur enligt fortskridande utbildat sig till det mest fullåndade af språklig framstållning — till. perioder, — och hurn tillika med denna satsens utbildning alla språkets företeelser hafva i sina mångfaldiga former utvecklat sig. Vi medgifva likvål, att grammatiken icke kan, sårdeles i ett fråmmande språk, följa denna rent vetenskapliga gång i dess fulla utstråckning: det vetenskapliga framstållningssåttet måste, till nybörjarens fromma, i så måtto maka åt sig, att ordet och dess former, i och för sig betraktade, afhandlas i etymologien, och att ordet och dess former, såsom satsens beståndsdelar, framstållas i syntaxen. Dessa åro således grammatikens tvånne hufvuddelar. Vi vånda oss nu först och hufvudsakligast till etymologien. — Af det nyss yttrade inlyser, huru vigtigt det år, att det grammatiska stoffet framstålles i en naturlig ordningsföljd. Likvål börjar denna grammatiks etymologi med artikeln, fortgår med långa och svåra könsreglor och kommer, efter framstållningen af substantivet, adjektivet och pronomen, åndtligen till låran om verbet. Detta år, om ock den gamla, likvål ostridigt en uppoch nedvånda ordningsföljden. Hjort sjelf tillråder (pag, 258) att i tyskan, såvål som i alla språk, rhegynde med erberne, dernast att tage Deklinationer og först derefter igjen kjönsreglerne-. I ungesär samma ordning har Becker (hvilken hr E. i förordet såger sig hafva tagit till rådgifvare, men efter hvars råd vi sinna ringa eller inga spår) uppstållt sin grammatik; hvilket år det enda råtta. Visserligen skulle man efter nuvarande örestållningssätt kunna vara böjd att uti tingen uppfatta Varat (substantivet) såsom det tidigare och sjelfståndiga och Verksamheten (verbet) såsom det senare och tillfålliga. Men utom det att i språket föresinnas sakförhållanden, som ganska beståmdt antyda origtigheten af ett sådant uppsattningssått, skall en slyktig estertanke vidare öfverbevisa oss derom. Ty det år ju icke tingen sjelfva, utan lifvet, rörelsen, verksamhetsyttringarna hos tingen, som vid varseblifningen först måste afficiera menniskans sinnen och tråda fram för hennes själ. I hennes inre bildar sig sålunda Verksamhetens begrepp såsom det första af alla begrepp, och i språket Verbet såsom den första af alla ordformer. Verbet år för menniskan på språk utvecklingens första trappsteg tillråckligt för uttryckandet af hennes tankar, i det att bon kan genom påpekning, genom minshelet, I genom blickens riktning o. s. v. beteckna det söremål, hvarom hon utsåger verksamheten. Detta år, hvad vi förut kallat, satsens urform. Men snart måste, naturligtvis, verksamhetsyttringarna uppfattas såsom något från sjelfva tingen åtskiljdt; och så sramväxer ur verkI samhetsbegreppet Varats begrepp. Iingen sjelfva blifva nåmnligen uppfattade såsom alslutna, begrånsade och på sått och vis — om I uttrycket tillåtes stelnade verksamheter,