Ungdomssynderna. Roman af Emile Souvestre. (Forts. från N:o 162.) — Försök att behaga Gabrielle och att vinna amiralens samtycke; det öfriga skall gå af sig sjelft. Varcel stod söÖrbluslad och ville i början tro på ett missförstånd; men notarien ingick i detaljer, som icke medgåfvo något tvifvel. Det exalterade tillstånd, hvari han befann sig, var ensamt ett tillråckligt vittnesbörd. Nyheten af den framgång, som han vunnit, hade, för att så såga, förvandlat honom. Hans gång hade en viss segrande såkerhet; hans hufvud var tillbakakastadt; hans glasögon, hvilka i följd af sinnesrörelsen glidit ner af nåsan, hångde och dinglade, utan att han brydde sig om att åter såtta dem till råtta. Han talade högljudt, sökte icke mera efter sina uttryck, och tycktes tillochmed hafva öfvervunnit sin paniska fruktan för konvenansen. Marcel befraktade honom, delad mellan skrattlust och förvåning. Af gammalt visste