Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1850, sida 1

—C—— G —— — EUEUEUÖÖAAA 1? 2 . 0. s. v., o. s. v. — Når nu verbet år icke blott safsens råtta hypomochleon, utan åfven ordsormernas rotbegrepp — hvarför skulle det då icke få intaga första plat, 2 ; ; sen, synnerligast når erfarenheten visat (jsr den Kuhnerska methoden), att genom en sådan anordning vinnes både tid och såkerhet? Vi medgifra likvål gerna svårigheten, särdeles sör en ung man, att våga sig utom slentrianens djupa hjulspår. I S 109 erhåller den svaga deklinationen namn af den nya, och den starka kallas den dldre. vi veta mer ån vål, att dessa benåmningar hårleda sig från Beckers grammatik; men det kan icke hindra oss ifrån att påstå dem vara origtiga, af det enkla skål, att de strida mot språkets historia, enår den så kallade nya deklinationen år lika ursprunglig, d. . lika gammal som den s. k. åldre. Det år just i de åldsta tyska dialekterna, som den svaga deklinationens substantiver genom en slutande vokal egendomligt utmårkas från den starka deklinationens; t.ex. i gammalhögty skan kraro, pero. hvilka i nyare tyskan förlorat sin karakteristiska slutvokal och heta Graf, Bar. Likaså i mellanhögtyskan vrouwe, numera Frau 0. s. v. Ja, den s. k. nya deklinationen år lika tydligt utmårkt till och med i Göthiskan, det åldsta germanniska språk, hvaraf man eger skriftliga monumenter, t. ex. sparra, sparf, sunno, ridoro, numera Sonne Wittue. Vi kunna således icke inse, hvarför hr E., trärtimot Hjorts protest (sid. 254), upptagit de opassande benåmningarne nyare och åldre. Hr E. såger i V 118, att enstafviga femininer gå efter svaga deklinationer, och i J 119, att flerstafviga semininer åfven höra dit. Hjort såger kortare och enklare, att alla femininer böjas efter den svaga. Första afvikelsen från den starka deklinationen, bestående deri, att maskuliner och neutrer på — el, — er, — en bortkasta böjningsåndelsens e, hafva v aldrig rått kunnat erkånna såsom sådan, d. s. såsom en afrikande deklination. Ty hvarför skulle då icke åfven femininerna på — el och — er af den svaga deklinationen, hvilka likaså bortkasta böjningsåndelsens e, få utgöra en sjelfståndig afvikande deklinationsform? Hvarför skulle då icke i svenskan modern, fadern i st. s. moderen, faderen också erkånnas såsom afvikande deklination? kättast och enklast vore vål i tyskan att framför deklinationslåran nåmna, hurusom vålljudet fordrar, att båjningens e alltid försSvinner, då ett substantivum åndas på — e, — el, — er eller en. Så år man med ens I ifrån saken. Författaren, såvål som omarbetaren, antager för adjektiver tre deklinationer, den svaga, den starka och den blandade. Hr E. såger sig vid Sin omarbetning hafva rådfrågat Beckers grammatik; i den upptages dock ingen blandad deklination. För vår del anse vi den alldeles sammanfalla med den svaga, hvilken, når det föregående beståmningsordet i i nominativus sak nar genusåndelse, sjelf antager en. sådan. Desinitionen (4 194): Etf ord år Pronomen, då det uttrycker det rumnsförhållande, hvari ett sting står till den talande-, år, hvad man på I skåmt kallar, liuslig och klar-. Skulle ht E. kunna t. e.såga oss, i hvilket rumsförhållande MON VING ES E K SNS a BESS STRANGNET ASEAS I I I I I