Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1850, sida 1

ytans bebyggare indelas de i folkstammar, och hafva likasom de sina herrskare och furstar; men de företaga ofta stora utvandringar från norden till södern, från södern till norden, når stammarnes medfödda stråfvan efter något båttre såtter massorna i rörelse. Dock stannar alltid en hufvudstam qvar, som troget vårdar fådernes grafvar och kånner sig qvarhållen al de minnen, hvilka under loppet af årtusenden förknippat sig med hemmets trakter. Hvad den vettgiriga verlden icke ser, det tror den också icke. Forntidens intyg år ingenting för den, dess eget öga år allt, och ändock blifver menniskan nåstan hvarje stund af sitt lif bedragen just af sina egna ögon Forntidens sånger hafva dock ofta intygat, ja, det gifves till och med åldrige mån, hvilka ånnu lefva och påstå, att de mängen stjernklar natt sett jungfrur skönare och mera söröriska, mera ungdomliga och friska ån jordens döttrar, med de hvita, runda armarne, de smidiga och låtta kropparne klyfva höljorna eller sitta på den moderliga strandens hvita sand, kammande det långa gyllene håret samlande det i böljande flåtor och smyckande det med glånsande perlor eller den gröna såfven. Från alla tider hafva sådana berättelser hunnit till oss, och tron, den fasta tron på dylika vå