Han hade nu åter att göra icke endast med Frankrike, utan med alla kontinentens stormakter. Medan Russell blott trågt och ångsligt sysselsatte sig med inre reformer, gjöt den genialiska statssekreteraren för det yttre en ny glans omkring Storbritanniens politik. Sedan nu för ögonblicket Frankrikes inflytande, genom de gamla partiernas omåttliga reaktion, år brutet, står England ensamt upprått mot den ryska kabinettspolitiken, hvilken nu mer ån någonsin utöfvar sitt inflytande på kontinentens regeringar. I Athen, i Konstantinopel, i Neapel år det England, som bjuder det ryska inflytandet spetsen, och emedan Palmerston ej fruktar att öfverstrålas af Frankrike, så gör han det skenbarligen en koncession. Han låter beståmmelserna i Londonerfördraget tråda i stållet för fördraget i Åthen, för att, om möjligt, icke låta franska regeringen helt och hållet falla i Rysslands armar. Det år icke fruktan för Öfverhusets misstroendevotum, som beståmde honom dertill, det år en djupare blick i stållningar och förhållanden. Må reaktionens stormande anfall störta britiska ministeren eller åter en gång krossas mot den elektriska mannen af stål i ForeignOffice, man skall icke långe kunna umbåra honom. Den sista Toryministåren vore öfvergången till en regering, hvilken icke mer skulle ätnöja sig med Whigistiska tendenser. Då åro Cobden och Palmerston framtidens mån.