Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1850, sida 1

år åämnad still tjenst för svenska soket. icke för de lårde. Det har varit hans syfte att med det af sv. akademien uppställda system för ögonen införa stadga och reda i råttskrifningen, att bibringa klart begrepp om de allmånna ordens betydelser, att antyda råtta såttet för deras begagnande, med ett ord att upptaga allt det hufvudsakliga, som i och för ett språkriktigt och vårdadt skrifsått kan vara af nåden att veta. De flesta af Europas folkstammar, till och med de ofria, ega ordböcker öfver sina språk: men svenska folket, som i bildningens alla rigtningar höjt sig till jemnbredd med jordens mest hyfsade nationer, saknar ånnu en sådan. Sedan hr D. i början af förordet lemnat en kort öfversigt af språkets genomgångna skiften, hvilka han antager vara tre: det första från åldsta tider till omkring 1100 e Chr.: det andra från nyssnåmnde tid till reformationen eller år 1523; det tredje från reformationen till nårvarande tid, framlågger han på förordets fyra sista sidor sjelfva planen för sitt arbete. De reglor, utgörande med sina underafdelningar inalles tio, hvilka hr D. uppgjort för arbetets utförande, gilla vi i allmänhet; likasom vi erkånna, att hr D. i allmånhet lyckats noga uppfylla dessa uppgjorda reglor. Endast i afseende på den 4:e reglen skulle, mähända, något kunna invåndas. Hr D. har i denna, enligt hittills rådande slentrianen, antagit fem substantivdeklinationer och tre konjugationer. Likvål har, för nåra fyra decennier sedan, blifvit ådagalagdt och, sårdeles i Tyskland, ofta upprepadt, att de germaniska språken ( (likasom åfven de kånda frygiska) naturligen önderialla i två deklinationer och i två konjugationer. Och denna tvädelning år, allt ifrån de uråldsta tider, i dessa språk så tydligt och beståmdt utmårkt, att ingen invåndning mot dess riktighet kan göras. Om ån denna indelning hittills icke mäktat göra sig allmånt gållande hos oss, så visa dock de senaste grammatiska försöken i vårt land en så beståämd böjelse att öfvergå till den nyare äsigten, att hr D. i sin ordbok, hvilken ju år beråknad för framtiden, tyckes hafva kunnat utan fara öppet proklamera tvåhetssystemet, såsom det enda riktiga. I sammanhang hårmed vilja vi också hafva reserverat oss mot indelningen i aktiva och neutrala verber, hvilken alltjemnt förekommer. Definitionerua åro förträffliga. Vi vilja blott anmårka: att absentera sig, som år ett transitivt verbum, icke vål kan ofversåttas med det intransitiva vara frånvarande; att afbörda sig och afskudda oriktigt blifvit återgifna med befria sig ifrån — sådana definitoner gifva blott en dimbild af begreppet —; att afbryta icke år detsamma som förorsaka upphörande — sjelfva ordets etymologi tillkånnager, antingen att handlingen sker tvärt och oväntadt eller att dess verkan bildar en bjert kontrast mot ett förutvarande förhållande. Äfven få vi anI mårka inkonseqvensen att affårda ordet ablativ med benåmningen sjette kasus:, då deremot sackusatir fått en sullståndig definition. Afgårda har i hela sin betydelse blifvit ståmpladt I såsom kameralterm och första bemårkelsen (-genom gårdesgård eller annan stångsel afskilja ett stycke mark ifrån ett onnat. såsom föråldrad; vi opponera mot bådadera. Under nnnngngkgnkgnkgng3kg3gngngngkg3gngn33n3n3 ennen