Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1850, sida 1

EE ande till sonderbundets jesuitvånner, lofvade lem bistånd och gjorde de genstråsvige kanonernas motstånd ånnu mera hårdnackadt. Landtdagen, i spetsen för hvilken den då radikale (nu affållige) Ochsenbein stod, låt icke missleda sig, den gjorde allvar med lagens verkstållande och afsånde general Dufour för att, under ett deltagande jubel af schweizerI folkets oerhörda majoritet, tvinga sonderbunI dets anhångare till lydnad för edsförbundets lag. Mot detta allvar vågade hvarken det stora Frankrike eller det stora Österrike öppet taga på sina egna skuldror den hittills löljda rigtningen i den hemliga diplomatiska politiken, och uti hr Guizots hufvud uppstod tanken på en gemensam förmedling genom de fem stormakterna. Denna förmedling skulle sannolikt hafva lyckats, och tillintetgjort alla schweizerfolkets anstrångningar att stadga sin inre enhet, så framt icke lord Palmerston varit klokare och skickligare ån de slugaste bland de sluge på kontinenten. Under den 4 November 1847 tillsånde Guizot makterne en till Schweiz riktad gemensam not. Alla med undantag af England bitrådde densamma; Palmerston gjorde invåndningar. Den 24 November inryckte de edsförbundne segerrikt i staden Luzern, sedan Freiburg redan hade fallit, och den 26 förklarade Palmerston att England bitrådde noten till landtdagen, sonderbundet och stormakternas konferens. Men numera existerade intet sonderbud: förgåsves sökte diplomaterne detsamma med sina noter. Hvem påminner sig ej den komiska roll, som i synnerhet hr Bois-le-Comte spelte med de Guizotska noterna vid detta tillfålle? Den engelska gesandten i Schweiz behåll visligen akten i sickan och understödde imellertid landtdagen med sina råd. Det var samme Canning, hvilken nu med så mycken framgång bevakar det brittiska interesset i Konstan—. a tinopel. Den 6 December förkunnade lord Palmerston för underhuset, att borgerliga kriget i Schweiz var slutadt, och att således ingen förmedling af stormakterna mer kunde komma i fråga, då dess orsak och föremål försvunnit. Den uteblef också verkligen. Med hvilka kånslor de andra regeringarne upptogo denna brittiska politikens seger; huru man tillråknade den framgången af schweiziska enhetsverket, detta uppmuntrande exempel på ett folks sjelfståndiga vilja, huru man tillskref den Neufchatels affall från Preussen och nu slutligen går så långt, att man i Palmerstonska politiken tror sig finna en orsak till franska februarirevolutionen, — allt detta år nogsamt bekant. Visserligen bidrog Guizots frihetsfiendtliga politik mot Schweiz, likasom mot Italien, till systemets störtande i Frankrike, emedan den på det djupaste sårade franska folkets lått krånkta åra; visserligen matte den I brittiska statsmannens seger göra denna årekrånkning, beredd af dess eget lands regering, ånnu kånbarare i Frankrike; men icke bår Palmerston skulden derför, att den orleanistisk-guizotska absolutismen förlorade folkets sista sympathier. Reaktionen ser dock nu i Palmerston en I protektor för folkens sjelfståndighet. En tillråcklig grund för den, att arbeta på hans — —