Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1850, sida 1

II. Hvilket herrligt våder! Molnen trycka Vildt hvarann, att brösten spruta lågor; Ej det regnar, nej! sig skyar stycka, Brusande på jorden ned i vågor. Ut jag måste, långe nog jag brunnit, Långe nog jag fortsatt dig i minnet, Gudanatt! din fröjd har ju förrunnit. Ut i stormen, får att friska sinnet! Se, hur tråden buga; gamla ekar, Skogens gråhårsmån, beklaga yran, Men den smårta ungskog, vån af lekar, Glåds då stormen griper djerft i lyran. Hvilken hymn! Ol hvilka harmonier! Full af sång du år dock, gamla Hertha! Rythmen uti dina melodier Går i samma takt, som nu mitt hjerta. Mellan dunkelt sröna massor skymtar Hvit en Villa fram — hvart har jag irrat? Hjerta, hjerta! du med vilja skrymtar, Siormen, blixten intet dig förirrat. Dit du drogs, fast hon år fjerran svunnen, Der din tanke dvåljes, dit du skulle — Hår du brann vid drufvodunkla munnen, Hår du domnade vid bländhvit kulle.