Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1850, sida 1

la sammanbinda en valknut, som ingen skall förmå upplösa. Många skiften ha vi genomvandrat efter vårt sista måte, många vexlande öden återstå oss ån, innan vi se hvarandra. Den glada, skåna, herrliga, jollrande, bekymmerslösa barndomen återkommer ej mer, ungdomsåren åro för oss begge snart förflutna, dess ljusvaste skimmer vinkar oss endast ånnu i ett aslågset sjerran, likt hågringen från en, om ej annan verld, åtminstone annan tid, tusen gånger herrligare ån denna. Ännu minnes jag lifligt våra vandringar tillsamman , från Ramstorps leende, blommiga nejder, från det dystra imponerande minnet från medeltiden, Trolleholm med dess kringbyggda borggård, mörka skogar och igenvåxta lunder. Jag försåtter mig når jag vill vid Odenssjöns romantiska bråddar, dess sagolika omgifningar och tysta stillastående, liksom förtrollade vatten, och anar en hel hednisk sornverld i dess mystiska innandöme. Presten i K. med sin isterbuk, sina jovialiska döttrar, sin försupne son, som straxt efter supån i andans kraft med full ungdomsstyrka i sin seniga nåfve ryckte den perlande brånvinsflaskan frän det svigtande bordet — Kung Gjuses hös, allt stär lefvande för min inbillning. Vidare mamsellen, i hvilken jag förälskade mig hos den slappa presten i B. och den derstädes varande galne kapellanen S., hvilken originalitet! Hvilka komiska minnen! Och H. sedan, den advokatoriske sjålasörjaren, mera passande till lånsman under snapphanaäldren ån till predikant i ett fredligt tidehvarf. Lunda, Saxos och Finns urgamla stad med sin metropolitankyrka, sin Lundagård, huru anslog du ej mitt unga sinne med dina lårdomsskatter, dina trådgårdar inom och bördiga sådesfålt utom staden, allt andades en forntid, som interesserade min svårmiska själ, hvilken sväfvade omkring i helt andra rymder ån det nårvarandes. Men dessa dar åro förgångne; vi vandra ej mera i Alnarps så ofta genomströfvade skogssnår, ej mera på Malmös gator, och Gudi lof, aldrig, aldrig mera i dess träkiga pedantiska lärdomssalar med Ahlmänner, och dylika skolfuxar, uttråkade af en missförstådd klassicitet och sofismer, och saknande allt sinne för det sköna, poösi, plastik och allt, som bår prågel af konstens tillvaro. Det skönas gudinnor kände de knappt till namnet och aldrig hade en slåkt af deras anda nått eller genomtrångt dessa pedagogers tunga atmosfer. Att jag blifvit en apostat från min första beståmmelse), vet du. Pennan, den ledsamma, då hon anvåndes till utskrifter eller uppsåttning af tingsprotokoller och dylikt, har jag ) Då S. 1830 lemnade Lund och begaf sig till en hans farbror, då lektor och professor vid Carlberg, var det hans afsigt att fullborda sin juridiska kurs i Upsala. Till följe af nya bekantskaper vid Carlberg och kanske äfven på farbroderns tillstyrkan kom han att ingå i armgen, som löjtnant (om vi rått minnas ester begärd transport) vid Elfsborgs regemente. S, som var begäfvad med ypperliga anlag, ett förtråffligt minne, lätt sattningsförmåga, och framför allt en eldig och svårmisk fantasi, vexlade till lynnet från yttersta glådje till vemod och mjeltsjuka, hvilken sednare, åtminstone hvad hans bref utvisa, syntes att tilltaga med år n. I sitt umgängessätt var han fin, eldig, ofta sprittande och qvick, och skulle han i en annan tid och på en annan bana såkerligen gått långt. Orolig och imellanåt demonisk påminner han icke obetydligt om Byron. NRO SKER STR YRSA NER i E—