Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1850, sida 1

——— — ——— ller förmögenhet och de, som hålla sådant Or så nådvåndigt, åro dock icke konseqvena i sin princip, då de ej tillåmpa densamma afseende på valmån och representanter; ty vore denna princip sann och nådvåndig, så jorde åt de förra inom valkretsarne, och åt le sednare inom kamrarne, inrymmas röstrått efter densamma. Hår har dock aldrig någon innan ån personlighetsprincipen gjort sig gålande: det år således en motsågelse, att icke åta den gålla hela machineriet igenom. Men det är icke folket sjelft, såga de stationåre, som yrkar detta, utan blott några få ideologer, uppväckta Februari 1848. Att dessa icke åro så få, torde dock redan hafva visat sig; deras grundsatser skulle ock, oberoende af andra lånders folkrörelser, hafva uttalat sig lika lugnt som nu; ty representationsfrågan kan ju icke falla. Ått icke erkånna andras råttigheter förr ån desse utkråfva dem, våcker harm: att deremot sjelfmant afstå från en tillvållad makt, väcker tacksamhet. Blifve ock nationens valspråk: Sanning och Rått! dess medlemmars inbördes tåflan, att mot hvarannan uppfylla detsamma! Man har velat bedömma den allmånna valråtten, såsom en utopi, hvilken ingenstådes således skulle låta sig verhstållas. Första försöket i hvad som helst år i viss mätto alltid en utopi; men hvad allmån valrått betråffar år försöket i Norra Amerika nåra ett, och i Schweitz flere sekel gammalt. Ej heller har vårt grannrike Danmark tvekat, att från absolut monarki med ett steg öfvergå till allmån valrått: skulle då Sverige, efter 40 års tal derom, icke kunna våga att med sin konstitutionella monarki införlifva denna valrått? Försök åro så vådliga, såger man vidare; men utan dessa år ju intet steg framåt möjI gt, ja utan dessa skulle icke en gång barnet låra gå. Såsom menniskan, så har och menskligheten sina åldrar, och om den nu, efter många århundraden, skulle i de lånder, der civilisationen gjort betydligare framsteg, anse sig hafva trampat ut barnskorna, bör det vål icke tyckas vara i otid. — Folket behöfver icke nu mer så många förmyndare som fordom; men desse anse sig enkom skapte till detta förmynderskap och ropa dfver oråttvisa och våld, når myndlingen vid laga ålder vill intråda i sina naturliga råttigheter. Af dessa en gång kommen i lugn besittning, skall han nog låra att med förstånd dem förvalta; ty detta år icke af naturen förbehållet åt några vissa privilegierade. Så tyckas likvål desse vilja påstå, beropande sig på börd, rikedom eller bildning, Börden år en förlåning af samhållet, som derigenom snarare ökar sina anspråk på innehafvaren, än dennes på samhållet. Med rikedomen år förhållandet enahanda; ärfd eller förvårfd, blir den alltid en frukt af de lagar, som bereda och skydda densamma. Ingendera — hvarken börden eller rikedomen — gifver patent på dfvervågande förstånd. Den sednare år dessutom oftast skenbar, så att den, som enligt den synbara egendomen skulle åga stor röstrått, kanske icke rår om en enda skilling; hvad blifver då af den sjelfståndighet, som förmögenheten påstås gifva Att dylika vinglare icke åro så få, visar dagens historia, och åt dem skulle således öf