Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1850, sida 1

litet hörde, som förut hans blygsamma begåran. Redan sedan tre dagar, så slutade han, -har jag icke fått någon föda; barnen hafva hungrat sedan i går; men huru långe hon, den trogna, stackars Marie, har saknat det nödvåndigaste, det vet jag icke, ty hon tånker alltid sist på sig sjelf!Menniskor! år det möjligt? Så mycken jemmer och så mycken glans inom murarne till en och samma stad, ropade den i mantel klådde och sånkte bekymrad sitt hufvud. — -Dock, var tröstad kamrat, tillade han, åfven min lyckliga stjerna har för lång tid sedan nedgått med den store kejsarens, och min egentliga förmåga att verka år håmmad, men jag hjelper dig likvål till din rätt!Den gamle soldaten skakade misstroget sitt hufvud; men denne drog honom våldsamt till sig och beråttade för honom under gåendet, att han, sedan åfven hans militåriska bana genom kejsarens uppsvingade fiender var Jutad, han vunnit bestållning såsom affåärsman hos er ådelsint och rik grefvinna, som i kretsen ai låttsinne och fåfångliga lustar herrskade Vik! ett våsen af högre ursprung. Med stigande enthusiasm upplyste han, på hvilket ömt sått hon högsint sökte att lindra de fattigas nåd huru många tårar hon redan aftorkat och huru hon till och med stådse anvånde sin: