Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1850, sida 1

förkrossande, det förra var pånyttsödande. — Bresvet lydde så hår: -Min själs rosenknopp! Rysliga bekymmer om min framtid sönderslita mig; jag år icke mera densamme som förr. Jag år mager och elåndig och det värsta af allt år att jag år tvungen att försaka dig, du -min lyckas bråckliga krokan.— Men din sållhet ligger mig för mycket om hjertat, för att jag skulle vara nedrig nog att indraga dig i mitt olyckliga lif.-lIag återsånder dig din ring — jag eger icke styrka mera att båra den. — Farvål! — Ack! Din dödlige vån.Christine dånade, fick slag, stötte sin venstra armboge emot kakelugnen och vrickade sin ringfinger på komoddörrarne. Hon ville dö, hon kunde ju icke lefva utan honom. — Hon gret, hon sönderslet sina långa kastaniebruna lockar. Strida tårar flåto från hennes sköna ögon i 2:ne dagar, i 48 förfårliga timmar. Hennes omgifning såg hennes smårta, man sökte att lindra den. Förgåfves Christine var symamsell, hvem kan då undra att hon var förtviflad.