Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1850, sida 1

De, som icke bekymra sig om anciennitetsoch ranglistorna och den lilla godtyckliga slentrianen i sädan anledning, och hvilkas sinne ej heller förnimmer några midnattliga uggleskri från Oehlenschlågers milda, sköna dödslåger, se i hvad som skett visserligen en vanlig, men en stor, tilldragelse; det var icke en skald, som nedsteg i det tysta djupa, det var en hel tidsålder. Vi buro Oehlenschläger till Fredriksbergs kyrkogård och nedsånkte honom i hans graf; det var det gamla Danmark, som gick ur tiden. Detta år betydelsen och det karakteriska af Oehlenschlåger. Man har stundom, anande detta, men missförstående det förhållande, i hvilket han stod till sin skaldeverksamhet, yttrat den mening, att han icke sjelf visste hvad han diktade, och att han som en Aladdin tillfålligtvis fann lampan och kom att gnida på densamma. Detta kan visserligen på sått och vis vara sannt, men i den bemårkelse, att reflexionen och filosofien icke hos honom hade några företråden. Hans poesi beståmdes icke af någon förut fattad personlig rigtning, eller efter förut i hans hufvud antagna reglor; men hans personlighet, hans medvetande, vilja och kraft kommo till verksamhet med det grundåmne, som genom honom vaknade till poetiskt lif..-Tilsälligtvis