Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1850, sida 1

,1t 38 A A SANT som man tror; man hyser i allmånhet ovilja emot prestregementet.l Det romerska folket hyste alltså ovilja emot prestherravåldet och då vi blott voro dragne åstad för att nöjaktigt undersöka folkets sinnesståmning, var det ju åfven uppenbart att vi icke ville komma till Rom för att återuppråtta päfvedömet. I Efter att på detta sått hafva låtit uppslå en förklaring på alla husknutarne i Civita-Vechia, begår Oudinot af Romarne tilltråde till deras hufvudstad. Romarne, hvilka hade uppråttat cn republik, fordrade naturligtvis, att denna republik erkåndes; det syntes dem att goda repubhkanare ej kunde neka hvarandra en såI dan liten håflighet. Men general Oudinot fann denna anhållan opassande och svarade derpå genom att afvåpna garnisonen i Civita-Vechia och nedtaga den romerska flaggan, sinnebilden al den republik, dit han var kommen att i all vånskaplighet gåsta i spetsen för 14,000 man. Efter denna förste bedrift sånder han en rekognosering till Rom. Rekognosering år ett förblommeradt ord som militårspråket under tiden anvånder, det betyder att man ganska fredligt vill se sig för; segrar man under vågen, så kallas det ett vål anlagdt och uffördt angrepp. Knappt har man i Paris fått underrättelsen, att general Oudinot vill se sig om på de romerska campi, förr ån man ifrigt frågar sig för om orsaken, och ministren gifver då de lugnaste försäkringar. Han sade: Glömmer man då de betingelser, under hvilka församlingen biföll tåget till Rom? De voro tvånne, nemligen de förutsåttningar, att vi icke skulle möla något allvarligt motstånd och att vi tillkallades af folkets Önskningar. Ännu nåmndes ej ett ord om påsven. Församlingen nöjdes med dessa försäkringar och stadgade, för att gifva dem en förhöjd styrka, följande dagordning: församlingen uppfordrar regeringen till att med det skyndsammaste vidtaga de åtgårder, att expeditionen till Rom ej långre blir vänd från det mål, som för den först blifvit anvist-. Ministeren lofvar högtidligt, att romarne icke skulle angripas, och några dagar derefter sånder han befallning att angripa Rom; men samtidigt sånder han, för att glädja församlingen, hr Lesseps till Rom och meddelar honom instruktioner till en fantasiunderhandling. Instruktionen år med största omsorg beråknad på att vara så intet sågande som möjligt, och under en hel månad lemnar han såndebudet utan nya instruktioner. Hr Lesseps underhandlar med den romerska republiken, men blifver tillbakakallad, och då han offentligen försvarar sitt handlingssått, anklagar ministern honom inför statsrådet, och för att få honom dömd föråndrar han instruktionen sålunda att han deruti inflickar -allt hvad som kan påskynda upplösning af en regering, som af omständigheterne år dömd att salla-. Lesseps blir dömd. Emedlertid blifver Rom belågradt, angripet och kanoneradt, bombarderadt och uthungradt fem veckor efter hvarandra. Staden gör motstånd till det yttersta, men dukar slutligen under för våra soldaters modiga stormlöpningar. Kanonaden tystnar, men tystare drager den franska republiken in i staden. —