Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1850, sida 1

qAiAii — delande af belöningar, t. ex. sednare tidens mani att betitla och dekorera sina personie grate? Och ligger icke just i detta individualiserande eller tillegnande af en viss egendomlighet åt de sårskilta regementerna en ganska stark stimulus till ett vårdigt och tappert uppförande? — Man vill för ingen del såtta en flåck på den gula kragen eller den gröna rocken! Namnet dragon skall uppråtthållas i sitt anseende o. s. v. En sådan stimulus kan icke utan skada borttagas. Huru nåra den hånger tillsammans med vårt svenska folklynne och våra uråldriga seder bevisas båst af våra nationaldrågter, som århundraden igenom behållit sig nåstan oföråndrade, som med passion ålskas och under intet annat vilkor, ån nödens af egaren utbytas. En sådan, ett regemente tilldelad, om jag så får såga, personilikation verkar på dess moraliska hållning alldeles på samma sått, som ett godt samiljnamn manar en person, att icke genom ett vanhederligt eller lågt uppförande flåcka detsamma. Ins. håraf tror med visshet att den uppkommande besparingen, som föreburits så som skål till hela infanteriets lika uniformerande, år och blir en förlust i moraliskt afseende. Den svenska soldaten år årelysten; om det regemente han tillhör, genom en yttre olikhet lått urskiljbart från andra, på batalj eller exercisfåltet kan utmårka sig, så tillråknar hvarje individ sig deraf en åra proportionell mot det antal, mellan hvilka den bör fördelas; och således i samma mån större, som denna divisor år mindre ån numeråren inom hela distriktet. Håraf år klart, det sporren att utmårka sig framför andra förlorar en stor del af sin kraft genom borttagandet af all yttre olikhet regementerna emellan. Ins. tror sig derföre med skål och af erfarenhet kunna påstå, att långt ifrån det man bår, som hr X., anse denna genom reg:tscheferna åstadkomna distinktion regementerna emellan för en olycka, det varit för reg:tsanda och esprit en olycka, att upphåfva all sådan egendomlighet. Men herr X. och andra förfåktare af samma åsigt handla, för att begagna herr X. egna ord, håruti just i ösvereusståmmelse med nirellerings9rundsdlserna: allt bör jemnas-i Allt hvad personlighetsprincip heter skall undan — all kånsla af enskilt kraft och sjelfståndighet, oaktadt denna just år tapperhetens moder, skall dödas; det hela både inom samhållet och arm6en skall hopsmåltas till en dåd klump, hvarpå en automat med Ludvig XIV:s valspråk i handen stolt trampar. Sjelfva prxemissen för hr X:s hela resonnement i detta afseende år således falsk, ty den yttre olikhet, regementerna emellan, som reg:tscheferna åvågabragt, gjorde det hela ingen skada, utan tvertom. Men låtom oss ock skårskåda det vittnesförhör hr X. sjelf begårt i detta afseende. Ins. håraf år nog lycklig, att personligen kånna ett par af desse vårdnadsvårde gubbar, som sjelfva voro med på den åberopade tiden. Ett föraktligt smålöje krusade deras låppar, då Ins. för dem upplåste en hop af hr X:s tirader — och mer ån en gång har jag, vid de till skandal grånsande håndelser, som på sednare tiden passerat inom arm6en hört dem utropa: bå vår tid skulle något sådant aldrig kunnat passera; då herrskade en annan ridderligare anda inom sven