hotar att sprida sig ånda ned till alla arbetsklasser i hufvudstaden. Hvad handtverksklassen och gesållerna betråssar, år detta tyvärr icke mera någon farhåga utan redan en verklighet. Det år hufvudstadens bildningscirkel, så olik bildningscirklarne i åtskilliga landsortsståder, hvilken framförallt befråmjat denna olyckliga rigtning. Så litet man kan tillågga Stockholmska bildningscirkeln någon förtjenst af att hafva bjudit till att ingilva handtverks-och sabriksklasserne, kårlek och aktning för sina yrken, häg att deri upparbeta sig till duglighet och insigter, samt hushållning och sparsamhet, hvarpå allt snarare afån tilltagande inom dessa klasser mårkbart sörspörjes — desto mer har den befordrat smaken sör nåjen, tåslan att utmårka sig i klåder och slård, och hårmning, såvidt mogengerna möjligtvis medgifva, af de högre och rikare klassernas fåfånglighet, lyx och i mycket rått dåliga ton. Jag har hört rått betecknande saker i den vågen omtalas från bildningscirkelns baler i vinter, hvilka ibland skola varit besökta af ånda till 800 å 900 personer. Och hvarifrån penningarne till depenser och slård på det hället tagas, år ingalunda så svårt att utgrunda, som i afseende på andra klasser; det vet hvar och en, som fått någon råkning från Stockholms handtverkare; och åfven jag sjelf, som nu måst iståndsåtta min garderobe och låtit göra mig åtskilliga plagg, har fått inhemta en sårdeles dyrköpt erfarenhet derutaf. För hushållnings skull köpte jag klådet i en krambod; men arbetslön och tillbehör på Stockholmska skråddares råkningar gå osta lika högt som tyget, och erempel skola ingalunda vara sällsynta att arbetslönen m. m. långt öfverstiger hvad klådet till plagget kostat! Denna omåttliga dyrhet, i sörening dermed att tillskårningskonsten gått så tillbaka att plaggen rått ofta ohjelpligen förfuskas, har ock haft det med sig, att ofantligt många nu fårskrifva sina klåder från Lybeck eller Hamburg med ångfartygen, eller köpa dem fårdiggjorda af Hamburgska skråddareexpediter, hvilka hår hela sommaren hafva ståndigt lager. Ifrån flera håll har man klandrat mig att jag ej gjort på samma sått, och jag ångrar efteråt min misshushållning, men för sent. Inom de andra handtverkerierne i Stockholm skall i allmånhet ej stå båttre till med konstfårdigheten ån hos det losl. skråddare-embetet, men konsten att skrifva -skråddareråkningar-skall vara lika uppdrifven hos alla. Visst år i Stockholm grufligt dyrt att lefva, alla matvaror åro enormt dyra, veden d:o, hyrorne d:o, allting med ett ord förfårligt dyrt; och jag håller för ganska sannolikt, hvad jag hört beråttas, att man i sjelfva det för sin dyrhet så renommerade London skall nu kunna taga sig ut för lika om ej båttre pris ån i Stockholm; men med allt det tycker jag åndå att herrar skråddare och en hop andra handtverkare kunde nöja sig med mindre ån att hugga så plumpt till. Men huru vilja ej också dessa herrar nu lefva? Tack vare den förra och kanske ån mera den nårvarande regeringens krus och sjås för borgarne, och adelns och embetsmånnens kryperi för hvarje okunnig tölp som har penningar, så tycker nu snart sagdt hvarenda borgare sig vara en matador. Och når måstarne sjelfve sitta och spetsa på kållrarne, som hår ståndigt åro besökta från morgnarne till sent inpå nåtterna, når deras fruar och döttrar skola lysa på baler i sidenklådningar eller andra granna baldrågter — ty naturligtvis tillåter ej tonen dem mer ån andra att begagna samma klådning ett par gånger efter hvarandra — och når gesållerna åndtligen skola figurera i bildningscirkeln med glachandskar, polkahär och moderna svarta klåder, så måste kunderna betala det och råkningarne tilltagas i proportion derefter. Men så långe handtverkare och handtverksarbetare kunna så öfverdrifvit taxera allmånheten och göra sig så stora för