Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1850, sida 1

han, långsamt låggande örngottet et på sin plats och kastande täcket upp — der låg architekten Guilio Balgetti; han hade upphört att andas. Har du nyss besökt bigtstolen Laura?frågade marchesen. Intet svar hördes. Åu står min engel såkert igen med de fatala knappnålarne i mun, och jag har dock så tidt och ofta tiggt dig om att låta bli det! — Är det långesedan du bigtade? återtog han med skarpare betoning. Nej. svarade den unga hustrun med halfqvåsd röst. I. Apropos! sade marchesen öfverhöljande det blåa, gråsligt förvridna ansigtet med tåcket, vi följas vål åt till kyrkofesten i dag? Precist vid middagstiden såtter processionen sig i rörelse; då år det förspåndt. Låsom oss icke försumma tiden. Han intrådde i boudoiren. Den unga qvinnan satt liksom sammansjunken i en stor remma,hennes rika, svarta hårslåtor hångde slappt på båda sidor af de krithvita kinderna, båda hånderna hvilade dådt på hennes knån. Hvad fattas dig, mitt ålskade barn? sade marchesen med innerlig blidhet och oföråndrag vånlighet på läpparne. ,Stackars veka lilja, du har kommit för tidigt upp! — och