Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 1

det skårpa i tonen och minen, som åtföljde dem. Haf tack för tillråttavisningen!Med föråndradt anletsuttryck kysste Williamson ånnu en gång sin vålgörares hand. — -Men,, inföll Svenborg, något underbart vidlåder åndå säkert -stora huset.: , — -Stora huset, skrattade Waldenau, spökar riktigt i ditt hufvud. — linas pappa och mamma,återtog hon, den förfårliga åsknatten. Det var många, åfven Anna, som trodde sig ha sett sarfsar. — -Tyst!afbröt Wejland, det var synvilla, beståmdt synvilla. — -Men mins pappa. inföll Beata, den röda, svarta och hvita siguren, som i vintras, då Berndt var sjuk, syntes der?— -lo, jag mins det visst,och nu beråttade han mötet med bergsrådinnau. Ett småleende drog sig kring hans låppar, når han händelsevis såg upp till Williamson, hvars skrattmuskler kommo i så håftig rörelse, att tårarna ymnigt runno utför kinderna. -Lyckliga menniska!tånkte Wejland. — -Hvad tante, morbror och hela orten sedan, inföll Svenborg, skall nu få mycket att undra öfver. Ånna har varit alldeles odråglig med sina frågor; men hennes skarpsinnighet har kommit henne sanningen nåra på spåren.