Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 1

—————————————21555—— sastmer rigtningen af de projekter, hvarmed socialisterne tro sig kunna bota det onda, hvaraf samfundet lider, hvilken verkar, attindividens ansvarighet blir minskad och solidariteten drifven ånda till den ytterlighet, hvarest det regelmåssiga förhållandet mellan arbetet och arbetslönen upphåfves, hvarest lagarne för den obehindrade omsåttningen störas, hvarest upplysningens naturliga utveckling hämmas, hvarest såävål kapitalets som arbetets krafter varda förlamade, hvarest ideerna förfalskas, absurda anspråk våckas, alla interessen erhålla ett falskt underlag, ånda tills förvirringen framståller dem såsom fiendtliga både mot hvarandra inbördes och mot friheten. Man tillstår visserligen icke, att man på detta sått vågar ett angrepp på friheten; men man förföljer den under namn af -den fria konkurrensen-, som man stråfvar att tillintetgöra. Dessa ingrepp i Försynens lagar, detta störande af den sociala ordningens majeståtiska harmoni måste påpekas, för att vederlågga den doktrin, som beskyller de gudomliga lagarne för att bringa olycka öfver det menskliga samfundet. På samma gång som Bastiat företager denna bevisning, uppmanar han ekonomisterne att sluta sig till honom, ty han vili, liksom de, frihet; han uppmanar socialisterne att göra på samma sått, ty han vill, liksom de, den mest fullståndiga association: samfundet, sådant det år, utan dess missbruk; han uppmanar åfven kommunisterne att söra ett med honom, ty han vill för dem ådagalägga, att samsundet, för att öfverträlla alla deras önskningar och förhoppningar, endast behöfver full sörnuftig frihet, förutsatt nemligen att hvar och en i sin mån vill bemåda sig om att göra sig Guds gåfvor till godo. — Ingen, vare sig den strångaste kristen, den rike, eller proletåren, kapitalisten eller arbetaren har något att frukta af denna Bastiats djerfva tankebyggnad. Han vill förena alla; blott dem förklarar han krig, hvilka med våld eller list, genom eller mot lagarne tillfoga samfundet skada — dessa fribytare nemligen, som lefva af de villfarelser, som de utbreda, af den okunnighet, de befråmja, af de krig, de uppvåcka; desse afskyvårde, som beskatta arbetet sedan de gjort arbetsmådan lönlös; som låta betala sig för att tillvågabringa svårigheter, hvilka de dock sedermera, likaledes mot betalning, undanrödja; dessa den krassaste egoisms lefvande afbilder; dessa af en salsk politik på samfundet inympade, fördersliga kräftskalor — mot alla dessa förklarar han krig och anser det vara hvarje god och redlig medborgares pligt att så göra. sFör att bevisa, att samsundet år underkastadt allmånna lagar och regler, år det tillråckligt att i minnet återkalla några sakförhållanden, som, ehuru alldagliga, icke desto mindre åro af mycken vigt och betydenhet. Rousseau såger, att det fordras mycken visdom för att upptåcka de sakförhållanden, som ligga oss nåra. Till dessa höra de sociala företeelser, i midten af hvilka vi lefva, röras och hafva vår varelse. Vi åro så vana vid desamma, att vi icke fåsta någon vidare uppmårksamhet vid dem, utom i sådana fall, då något rigtig utomordentligt ådrager sig densamma.