Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1850, sida 2

Imfrikes nyheter. Götheborg. Förliden Thorsdag fattade hårvarade sabriksförening det i hög grad hedrande beslut att till Kongl. Maj:t ingå med en petition, i hvilken föreningen anhåller det K. M. ville förelägga rikets håärnåst sammantrådande stånder ett förslag om nattarbetens upphörande för barn vid de svenska fabrikerna. zZ Wermlåndska korrespondenten beråttar att tvenne bland de större timmeruppköparne i norra Wermland uppsatt priset på sägblockar med en riksdaler banko ber tolft utöfer det förut gångbara; hvadan de öfrige vål snart torde komma att följa elterdömet. Mamsell Henriette Nissen går mycken lycka i Berlin. Se hår, huru en Berlinertidning yttrar sig om hennes första upptrådande i denna stad: Den koncert, som m:ll H. Nissen föranstaltade i Mändags, och under hvilken hon för första gången offentligt låt höra sig hos OSS, bevisar, att Sverige år en jord, som fostrat mer ån en utmårkt sångerska. Om vi också icke kunna jemföra henne med den enda ojemförliga, som liknar ingen, betryggar hon dock åt sig en årofull ståndpunkt. Hon utvecklade successivt de olika sidorna af sin omfattande talang. Hon började med en italiensk aria af Håndel, i hvilken hon glånste blott genom sin ådla uppfattning af det storartade i denna arias stil samt genom tonernas tillvexande i styrka, deras utdragande och förklingande, alltså genom sångkonstens enklaste men skönaste medel. Men blott en mästarinna förmår på sådant sått gifva denna enkelhet sin betydelse, och hon förskaffade sig också genast med detta första sångstycke ett tådant erkånnande, att hon vid det andra emottogs med lisligt bifall. I den stora arian af Verdi, hvilken hon derefter låt höra och som gaf henne tillfålle till löpningar af mångfaldigaste art, utvecklade hon mera blåndande, egenskaper. Det var i synnerhet drillen och ett omedelbart derpå följande staccato, som visade konstnårinnans mekaniska fårdighet i dess ljusaste dager. Men åfven i detta, mera på yttre efsekt beråknade musikstycke bibehöll hon öfverallt grundkoloriten af ett skönt, musikaliskt finkånsligt föredrag, som sednare uppenbarades ånnu djupare i den stora arian ur Robert af Normandie, och på ett mera leende och lekande sått i kavatinan ur första akten af Sömngångerskan. Hennes passager åro såkra och viga, hennes fioriturer graciöst inkastade, och öfverhufvud hela tonanslaget (om vi också icke alldeles kunna förlika oss med de principer, efter hvilka sångerskan försar vid deras bildande, i synnerhet i drillen) angenåmt, i piano lått som en slåkt, i forte såkert. Röstens fördelar ligga mer inom mezzosopranens, ån den höga sopranens område; Konstnårinnan har de höga tonerna i sin makt, ehuru icke utan ansträngning, men detta tyckes oss vara ett mera tillfälligt, ån ursprungligt tillstånd i organen. Mellanoctaven och djupet deremot anslå utomordentligt lått och ange—— ——