Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1850, sida 2

kanten. -Gud skall veta, sade den i botten årlige ehuru rå mannen, ratt jag icke vill göra någon menniska orått, ånnu mindre min egen svåger, och dertill en Wejland; men icke år det synd att vilja komma åt det hår, når jag betalar som en hederskarl. Fastån presten har rått mig till att kåpa upp hans skuldsedlar, har jag hvarken gjort det eller begagnat några andra konstgrepp. Hustrun berömde sin mans ådla tånkesätt, lemnade honom, och når hon kom i yttre rummet, antog hon en kostym, som hon för tillsället sammansatt: hon insvepte sig nemligen i ett hvitt lakan, öfver hvilket hon hängde en svart sidenkappa; prydde hufvudet med en eldröd silkesschawl, som hon såster i många veck, och på detta sått utstyrd med en under kappan gömd hufvudnyckel, spatserade hon till stora huset. Icke utan en liten darrning öppnade hon porten, men trådde sedan frimodigt in i den aslidne kaptenens rum. Hon satte lyktan på bordet och såg sig noga omkring. Der var allt tyst och stilla; möblerna enkla och orörda. Nu varseblef hon ett bord, med en mångd, lådor men just som hon i detta åmnade företaga en undersökning, hörde hon förstuguporten öppnas och straxt derpå ljudliga hårda steg nalkas rummet, der hon var. Hon letade efter en sidodörr, men förgåfves.