Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1850, sida 1

set slog timma efter timma, och ovådret tilltog på ett förfårande sått. Hvad var det klockan slog? frågade hustrun. — Midnatt, svarade Wejland knappast hörbart. -Är det ej ett vackert skådespel, Gunilda? Se dessa blixtar, huru de genomkorsa rymden. De belysa ditt ansigte och gifva det ett herrligt, förklaradt uttryck. Så, Gunilda, skall det en gång för mig lysa i fridens eviga boningar. Dit kunna ej jordens spöklika minnen intrånga; der försölja de oss ej långre. Föreståll dig, huru svarta, afgrundslika de minnen skola vara, som, efter åtta års förlopp, så kunna skåra ånda in i hjertats innersta rot. Nu hördes en förfårligt uthållande, åskknall. -Är det ej majeståtiskt? Det år Gud, som talar, men kanske talar han i sin vrede?Fru Wejland såg den håftiga kamp, som föregick inom hennes makes bröst; men låtsade icke bemårka det exalterade tillstånd — så ovanligt hos honom, — i hvilket han nu befann sig. Lutande sig intill honom, sökte hon att genom en tyst men varm bön lugna sin egen upprörda kånsla. Slutligen sade hon: låtom oss hemta slickorna. Vore det ej lugnare och båttre, om vi i denna hemska natt vore tillsammans med dem?— Fruktar du att vara ensam med mig?