Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1850, sida 1

läningar, anspråken för utvexling på deras svaga riksmyntsbehållningar åfven skulle tilltaga. Endast och allenast af nödvåndighet att skydda sig, sjelfva tvingas privatbankerna att förbise rörelsens behof. Om sålunda vårt. penningevåsender felaktiga organisation i och för sig både kan och måste periodiskt föranleda kriser uti affårsverlden, bår det emedlertid ej fördöljas, att det derjemte beror mycket på huru de olika bankerna uppfatta sin stållning såsom varande på en gång låneinstituter och sedelutgifvande verk. Hvad den nuvarande penningeknipan sårskildt angår, så kan det t. ex. ådagalåggas: att ätskillige af privatbankerna alls icke hafva sökt att råtta sin sedelemission efter konjunkturerna, utan hafva de, endast med aktieegarnesintresse i sigte, låtit komma sig till last för mycken liberalitet, når det allmånneligen var hvad man såger godt om pengar, hvilket återigen, når handelskonjunkturerna gingo emot rörelsen och den verkligen behöfde yunderstöd, måste föranleda att privatbankerna ej hade något, hvarmed de kunde bjelpa densamma. Ej tillbörligen aktande på rikets stånders banks genom silfverutvexlingen förorsakade sedelindragning hafva åtminstone flera af privatbankerna genom nedsåttning af råntan och låttnader at flerfaldigt slag för belåningarna liksom uppmuntrat allmånheten att inlåta sig uti affårer, som sannolikligt utan just denna indirekta uppmuntran icke hade egt rum, och på detta satt hafva dessa banker åsidosatt en af sedelutgifvande bankers första pligter, eller satt spara i den goda tiden, för att hafva i den onda, samt förgåtit att sådana banker aldrig få leda eller uppmuntra, utan blott följa rörelsen.