Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1850, sida 1

Teen nade ålskaren, sade Edmund i det han åter upptog lorgnetten. — bet har sin riktighet, svarade Williamson, och majoren inföll: -Kärleksfebern går vål öfver. Tror icke bror Wejland liksom jag, -fortfor han vånd till brukspatron, ratt sådana febrar bota sig snart sjelf?— det fallet år min erfarenhet ganska ringa. Jag har blott varit kår en gång, och det var i min hustru, men Gud vet, huru det blifvit, om jag mött motstånd.— Genast i början hade det nog blifvit rent rasande, förklarade bergsrådet, men snart hade du funnit en ny ros på din våg, och då hade du lått nog gifvit syster min på båten.-Jag tror icke, genmålte smäleende Wejland och tog sin hustrus hand i sin. Nu upphörde dansen, för att om en timma sortsättas. Jungfru Anna försvann, och förfriskningar skickades till de bjudna gåsterna, hvilka nu hvilade sig i gröngråset. Efter ett kort uppehåll framtrådde den åldste brukssmeden till balkongen hållande ett glas i sin hand: Herr bruksSpatron,, började han, vi ha sudnås hållit allesammans på att förvilla oss på stigar och divågar, som tagit af från den stora, raka vågen, men nu nalkas vi alla