o! må en mild försyn oss väl bevara För sådna tal, ty det så hår sig föll: Vid målet år jag af embetsmådan. Tolfhundraårigt Lagmannadöme Går snart i grafven. Snart stol nedtages, på hvilken Lumber och jag ha sutit. Tack er, J Gudar, som mig förunnat hans svansång sjunga! Ack! förr i verlden en lagman var ej så obetydlig som nu, Gud nås! På thinget stod han och trotsa kungen, på folkets vågnar, med manlig röst. Nu tar han afsked af gamla stolar; Men glömmer icke, att uppå stolen har Lumber sutit och sedan jag.