från den jag svärast har att ta afsked. Men Nornan vinkar, och stolens öde blir att utbåras. Så blir ock mitt! Ej mer jag talar till er, Westgöther; Ty utaf lagmån år jag den siste! Farvål! farvål då Du tappra folk! Tänk på din ånde, når min du ser! All ting på jorden såfånglig åro, helst lagmansthing. Ej någon sitter på stolen säkert mer ån Allfader. Han er vålsigne! Ske alltså! — Amen! Och knappast har det sista ord bortklingat, Förren Lumbers vålnad står i salen fram, Och talar så: Hvi, lille! har du tvingat -Ur högen mig? Du derför skall få skam!