Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1850, sida 1

i— —— merne af Malthus skola fortforo att tala vidt och bredt och vinna gehör; och de förut privilegierade kyrkorna stråfvade att återvinna det förlorade. Härtill kom, att Ludvig Philips regering hade fördjupat sig uti industriella spekulationer och stråfvade att göra guldet till århundradets sanna Gud. Alltemellanåt hörde man kommunister, Fourierister och socialister, som predikade, förutsade, fordrade, blefvo förstädde och missförstådde. Hvilket larm, hvilka lidelser! Slutligen sammanstörtade hela denna Babelsbyggnad med ett thordönsbrak, och vi besinna oss änyo midt i revolutionen. Jag vet, att vi, som först blefvo kallade att styra revolutionens skepp, hos folket funno mera sann kånsla, ån man någonsin hade väntat. Folket, som var herre åfver allt, skonade allt, Fölket var besjåladt af stora och upphöjda kånslor, af medvetande om Guds storhet i menniskan, och jag vet, att det med vördnad samlades omkring de altaren, hvilka vi uppbyggde: Jag vet åfven, att denna hånförelse afkyldes i följd af de stora hinder, som stållde sig i dess våg, nedtrycktes till jorden af den obarmhertiga verklighet, som med blytyngd hångde sig fast vid dess vingar. Då hörde man ånyo ljuda hesa, vilda skrån, uppmaningar till håmnd och blodsutgjutelse, lofsånger öfver stoftets gndomlighet; då talade man som till ett folk, hvilket blott led hungrens qval och hvars beståndsdelar, plågade af denna hetshunger, skulle förtåra hvarandra. Detta kan icke fortfara. Folket skall icke af dessa Circer låta förvandla sig till svin. Det varder kommande en dag, då det skall inse, att man förnedrat det, under sörevåndning af att rikta detsamma, åfvensom att man, då man beröfvar det dess själ och dess Gud, påsamma gång beröfvar det tvenne hufvudsakliga utvågar till frihetens ernående och bibehållande. Vantro och republik åro tvenne begrepp, som upphåfva hvarandra! Despotismen kan umbåra Gud, emedan den endast har behof af trålar; men republiken kan icke umbåra Gud, ty den behöfver fria medborgare. Och hvad år det, som utgår medborgaren? — Individens kånsla af sina pligter och sina råttigheter. — Hvad åro vål menniskans råttigheter, om hon icke erkånner en sader i himmelen öfver sig? Hvad hennes pligter, om hon icke har en Gud till domare mellan sig och sina bröder. Betrakta de fria folken, från Uelvetiens berg till Amerikas skogar, undersöken deras historia och sen, huruledes frihetsutvecklingen och medvetandet af en Gud går hand i hand; huruledes det år folkets lagstiftande samvete, som håller staten i jemnvigt. Slån upp Englands, slån upp Amerikas historia, jemfören den med Frankrikes, låsen de store månnens lefnad, låsen om de store dåde, de stora olyckorna, de många afråttningarne och de dåendes sista ord, låsen och jemfören! Låsen om Washington och Franklin, som kåmpa och lida, stiga och sjunka, blifva prisade och misskånde; men stådse veta bevara sitt lugn och sin resignation! Låsen om Carl I, den konung, hvars sista ord på schavotten voro en erinran till hans son, att icke håmnas sin faders dåd! aa 8CCC