Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1850, sida 1

Sedan de första åren af sitt åktenskap hade Wejland bibehällit den vana, att straxt efter middagsmältiden, under det att hans hustru högt förelåste någon af hans ålsklingsförsattare, hvila på sin sosla en eller halfannan timme. Sållan tillslöt sömnen hans ågon; men låsningen blef likvål ofta afbruten, genom de betraktelser, den framkallade, och nåstan omedvetet öfvergingo de till åmnen som angingo dem sjelfva. Denna timma var, innan bekymret tecknat sina fåror på hans panna, en af dagens mest efterlångtade stunder; åfven nu var den honom kår och dyrbar, och ett leende drog sig kring de vanligtvis dystra dragen, når hon — den trogna — sakta Öppnade hans kammardörr och satte sig vid hans sida. Hon kom ej nu med boken utan med arbetet i handen, och med öm oro bemårkande, huru han kastade sig från den ena sidan till den andra, jemkade hon hans hufvudkudde, viftade flugorna från hans ansigte, liksom fruktande, att med ett ord afbryta den tystnad, han ibland så sorgfalligt iakttog. Ack, hon kunde med skål såga: Hur annorlunda nu ån förr., — skall jag, frågade fru Wejland slutligen, knappt hörbart, eskall jag låsa något för dig2(Forts.)