Article Image
Läsen om Sidney, den glödande republikanen, hvars hufvud föll för en konungs grymma nyck! Hans sista ord voro: Måtte mitt blod rena min själ! Jag år glad öfver att då oskyldig och såsom ett offer gå dit, hvarifrån allt lif har sitt ursprunglCromwells republikaner sökte blott Guds våg på sjelfva slagtningarnes blodbestånkta fålt. Deras politik år blott en tro, deras herradöme en bön, deras död en lofsång. Man upptåcker, man ser, man kånner Gud i alla dessa revolutioner, och derföre båra de åfven frukter, oaktadt det syndiga, som måste vidlåda alla sådana. Men gån öfver kanalen och sen, håren de sista ord, som uttalas af de stora politiska karaktererne i vårt frihetsdrama! Historien skall synas eder atheistisk, når den förtåljer om dessa framstående berömde måns försvinnande, tillintetgörelse, måste man såga snarare, ån dåd. Endast offren hafva en Gud; folktribunerne och de yxbårande liktorerne hafva deremot ingen. Skäden Mirabeau på hans dådsbådd: -Bekransen mig med blomster, såger han, -ilåten rökelse dofta, låten mig då vid tonerna af en hånförande musik!— Af döden begår han blott en sista njutning: i sjelfva dödskampen vill han ingjuta vållust. Nårmen eder Girondisternes fångelsedörr! Deras sista natt firas med ett gåstabud: Marzeljåsen år deras enda hymn. Betrakten fru Rolland, denna revolutionens starka qvinna, som på en kårra slåpas till döden! Icke en enda blick mot himlen! Föraktligt skådar hon ned på det slöa, vilda folket, som dråper sina profeter och sierskor. Ett enda utrop har hon qvar för den jord, som hon står i begrepp att lemna: -O frihet!Följen Camille Desmoulins till schavotten! Ett iskallt infall inför blodsdomstolen, en läng förbannelse på vågen till guillotinen utgöra hans tvenne sista tankar. Hören Danton på afråttsplatsen, på en tums afstånd från evigheten: -Jag har njutit mycket; lätom oss nu gå till hvilalDerefter såger han till bådeln: -Du skall visa folket mitt hufvud; det förtjenar det nog.— Förgångligheten år hans trosbekånnelse; fåfångan hans sista suck. Hvad skall man vål såga om ett fritt folk, hvar; stora karakterer tyckas gå i procession till. den innehållslösa sömnen utan drömmar, till det fåfångliga intet! Men derföre har ock desse måns och dessa partiers framtidslösa republik hastigt lidit skeppsbrott i ett haf af blod. Friheten, som var förvårfvad genom så mycket hjeltemod och så mycket snille, har i Frankrike icke funnit ett samvete, som kunnat gifva den skydd, icke en Gud att varda dess håmnare, icke ett folk att försvara den mot det slags atheism, som man kallat hedern. Allt har blifvit omintetgjordt af en soldat och af republikaner, som omgestaltade sig till hofmån. Det var också helt naturligt. Den republikanska atheismen har ingen drissjeder till att långe vara hjeltemodig. Når man hos den injagar fruktan, så ödmjukar den sis: når man vill köpa den, så är den sal. Det skulle ju vara narraktigt att uppossra sig: folket år otacksamt, och någon Gud finnes icke till ...... Sä sluta de revolutioner, som man börjar och fortsätter utan sast tro på och tillförsigt till en allseende och råttvis Gud; och de kunna ej annorlunda göra.

18 mars 1850, sida 2

Thumbnail