—U — Ett ord att behjerta, af en republikan ). Ofta har jag frågat mig sjelf: Hvarföre år jag republikan, hvarföre åtrår jag ett demokratiskt samfundstillstånd med en stark och god regering? Hvarsöre hyser jag en så sann, allvarlig, understundom öm kärlek till folket? Hvad angår folket mig? Jag år icke född i dess krets; jag år född på grånsen af den höga aristokratien och de lågre klasserna — såsom man kallade dem vid den tidpunkt, då det ännu fanns klasser och icke, såsom nu, blott medborgare af olika nåringsyrken och olika lycka. Jag har aldrig kånt folkets hunger, aldrig haft min personliga del af dess lidanden, aldrig arbetat i dess anletes svett eller genomisats af den köld, som plågar den fattige. Hvarsöre — jag frågar det ånnu en gång — hvarföre sörjer och klädjes jag med folket? Hvad hindrar mig ifrån att vara likgiltig för om det på gatan, på vindskamrarne, i källrarne och kojorna vistas ett rikt eller fattigt, troende eller tvislande, orkeslöst eller flitigt, förtryckt eller fritt folk? Hvad hindrar mig från att bortvånda mina ågon, tillsluta mina öron, tånka på andra ting och insvepa mig i egenkårlekens varma, Väliodrade mantel? — Hvarje gång jag på mig sjelf har stållt dessa frågor, har jag svarat: Jag ålskar folket, emedan jag tror på Gud. Om jag icke trodde på Gud, så skulle jag i allsköns maklighet njuta frukterna af det lyckliga tårningkast, som slumpen vid min födelse låt falla falla på min lott, och jag skulle med hemlig och barbarisk glådje såga: Verlden år ett spelparti; ve de förlorande! Jag kan icke uttala dessa ord utan en viss blygsel; men, som sagdt år, det kommer sig deraf, att jag tror på Gud. Hvad förbindelse gilves det, torde någon fråga, mellan din tro på Gud och din kårlek till folket? — Se hår mitt svar: Min tro på Gud utgöres icke af den der osåkra, förvirrade, obestämda kånsla, som förmodar en orsak der, hvarest en verkan uppenbarar sig en kålla der, hvarest man ser lifvets ohåmmbara flod rinna ut i tillvarons stådse försvinnande och stådse förnyade ocean. Denna instinktmåssiga, ofrivilliga, plumpa aning om Gud år dock ånnu icke mensklighetens förnuftiga, lefvande, verksamma, lagstiftande tro; den år nåstan djurisk, ty det År tillåtet att tro, att tillochmed djuren genom sina organer hafva en dylik förnimmelse, ehuru vål dessa organer åro ofullkomligare, å an våra. Nej; Gud år icke blott en abstrakt tillvaro, en måjlighet, en sannolikhet; han år lagen, den lefvande lagen, den högsta, eviga verldslagen. Men just derigenom, att Gud år en lag i , himmelen, år han en pligt på jorden, och når menniskan såger sig tro på Gud, så såger hon på samma gång: Jag tror på mina pligter mot Gud, på mina pligter mot mina medmenniskor, på mina pligter mot mig sjelf, familjen, samfundet; Gud år en styrelse. Medgifver man, att det år genom gudomstanken och tron, som mannen kånner sina pligter mot sig sjelf, sina nårmaste och samfundet, så måste man åfven tillstå: 1) att der, hvarest folket icke af själ och hjerta tror på ) I sammandrag efter Lamartines atkheisme dans säg (i hans Conseiller du peuple, Okt. 49 —— NESS EN