Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1850, sida 1

—— — — — omgaf densamma; att göra anden och tron fria; att hos folket upplifva gudomsmedvetandet, genom att låta upplysningens solstrålar skingra de omgifvande skuggorna. Men till ernående af detta syftemål måste man beröfva medeltiden dess despotiska inslytande, dess besittningar och privilegier och såtta en gråns för dess makt och vilja att förfölja hvarje tro, som icke var dess egen. Demagogerne af Diderots skola förde massorna till kamp emot sjelfva andan, i stållet för att föra dem till strids mot den falska formen. Dessa demagoger förgiftade friheten, gåfvo revolutionen en falsk rigtning och vanhelgade de sanningar, som af dem förkunnades, genom att förvrångda desamma. De förföljde religionen, för att håmnas de oförråtter, som folket förut lidit af presterskapet; de vanhelgade templen, kränkte samvetsfriheten och besudlade altarena. Folket, som såg templen falla, trodde, att Gud sjelf begrafdes under de grusade ruinerna och med honom samvetet, den himmelska lagen, själen och odödligheten. Följden håraf blef, att folket betecknade den bana, på hvilken det framgick mot sitt mål; med strömmar af blod. Derefter kommo direktorium och Napoleon Bonaparte. De började så godt, så stort. Man kufvade den vilda revolutionen, man gaf lugn, man gaf samvetsfrihet, och en tid tycktes det som om det i Frankrike herrskade mera religiositet, ån någonsin tillförene; ty det religiösa medvetandet vaknade liksom af en inneboende nådvåndighet. Det lefde af sig sjelft, hvarken begårde eller erhöll något understöd af statsmakten, hvilket ock var det allrabåsta; ty ju mindre staten påtvingar folket en Gud efter sin smak, desto högre stiger dess fria medvetande och fåster sig vid Gud med förnuftets och trons makt. Men snart åstundade Napoleon en statsreligion, ett konkordat, hvari religionen och kejsaredömet slöto förbund; en påfve, som kunde tjena honom, prester, som kunde förmana folket att tro på kejsaren, ett folk, som trodde presterne, och en kyrka, som kunde nåpsas, når den icke ville lyda hans befallningar. Folket genomskådade klart denna simoni: det kände ganska vål sin kejsare och visste, att han i Orienten hade varit lika så god Mahomedan, som han nu i Notredame var god katholik. och det frågade sig sjelf: Hvad månne vål Gud år för oss, når han för kejsaren år ett medel att regera och en slags politi-inråttning? — Följden håraf blef, att folket med förakt stötte bort Gud och kastade sig ånyo in i vantrons mörker. Den kortvariga restaurationen kom med sina Jesuiter och sitt samvetstvång. — Julimonarkien afskassade statsreligionen .... det var ett steg framåt; men den uppfann snart i stället majoritetsrelsisnen. Imellertid år det såkert, att den religidsa kånslan gjorde framsteg, och hvarföre? Jo, emedan afskaffandet af statsreligionen var ett steg framåt till frihet, och emedan sinnets frihet för menniskotanken till gudomsiden. Men det onda, hvaraf man led, var utomordentligt stort och djupt rotadt. Hela den förflutna tiden hade med sina skakningar, sitt tvång, sin vantro, sitt spegelfåkteri gripit djupt. in i folkets tillvaro. Diderots disciplar lefde ånnu; de lårde framhårdade ånnu i sitt förnekande; statsekono— —